66 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) är överensstämmande med allmänt erkända demokratiska principer. Detyngsta bördorna böra givetvis läggas på de bärkraftigaste skuldrorna, blott det sker på ett klokt och förutseende sätt, så att man icke genom farligakonfiskationsåtgärder, sådana som i fjol ifrågasattes men i stort sett avvisades av riksdagen, motverkar sitt eget syfte, framkallar kapitalflykt, förlamarföretagsamheten och skapar ny arbetslöshet. Vad som i år föreslås drabbas väl icke av samma hårda omdöme som den i fjol föreslagna kvarlåtenskapsskatten, och jag vill därför icke härpolemisera mot en ökad förmögenhetsskatt. Det är möjligt att den ärnödvändig, det får den närmare prövningen avgöra. Det är alltså icke för att yrka avslag på den som jag vill peka även på andra utvägar, utan det ärframför allt för att påvisa möjligheter att minska den ödesdigra skuldsättningen. När finansministern talade här i förmiddags, var han ett ögonblick inne på detta kapitel och han förklarade, att de direkta skatterna under en viss tid, som han angav, ökats med 38 miljoner kronor, under det att den indirekta beskattningeuökats med 116 miljoner, om jag nu ej missminner mig påsiffrorna. Det skulle följaktligen ha varit en mycket stark övervikt för denindirekta beskattningen och därför borde, enligt hans mening, den indirekta beskattningen icke ökas. Det är emellertid ganska märkvärdigt, att när man talar om indirekt beskattning, man underlåter att skilja på de olika slag av indirekt beskattning, som föreligga. Man gör ingen skillnad mellan olika slag av konsumtionsskatter. Herr statsrådet sade, att man icke vill »tvinga» någon att betala onödiga pålägg på konsumtionen.' Vem är det som föreslår att någon skall tvingas? Vad jag här föreslår att man skall tillgripa är en beskattning påsådant, som icke blott ingen människa är tvungen attanvända, utan som man i sitt eget intresse helst bör undvika. J ag menar här en mängd onyttiga och skadliga konsumtionsartiklar, från vilka många miljoner utöver de, som nu erhållas, skulle kunna uttagas. Jag gillar fullkomligt den principen, att konsumtionsbeskattning är av ondo, när den riktar sig mot nödvändiga och nyttiga varor. Livsmedelsbeskattningen exempelvis finner jag orättvis, därför att både fattig och rik får betala lika mycket, om de köpa lika mycket, och då drabbar ju denna skatt med långt större tyngd den. fattiga familjen än den bärkraftigare. Men när det är fråga om onödiga, onyttiga och skadliga konsumtionsvaror, då ställer sigsaken helt annorlunda. Den skatt, som lägges på dem, behöver ingen människa betala annat än den, som frivilligt underkastar sig den. En sådan skattverkar därigenom folkuppfostrande och den verkar främjande på folkhälsan. Det finns många sådana artiklar, som även med minskad konsumtion skullekunna bli mer givande skattekällor än de för närvarande äro, det har andraländers exempel till fullo visat. J ag redogjorde för detta i fjol så passutförligt, att jag inte vill trötta herrarna med att dra fram några siffror i år utan hänvisar till fjolårets riksdagstryck. Jag vill endast säga, att de senaste siffrorna i stort sett bekräfta de slutsatser som drogos av tidigare erfarenhet. Det gäller närmast skatt på sprit, öl och tobak _ och varför icke även på. kaffe? En ökad kaffetull innebär icke alls något ohemult angrepp på den konsumerande allmänheten, som visst inte behöver i så enormakvantiteter, som fallet nu är, införskriva denna vara från utlandet. Det ärofantligt mycket hälsosammare att tillreda den varma dryck, som man behöver och som motsvarar kaffet, av sådant råmaterial som det svenska jordbruket frambringar. Det s. k. rågkaffet är vida mer förmånligt för folkhälsan. Det skulle kunna drivas ordentlig propaganda för sådant; därigenom skadar man mgen människa, tvärtom gagnar man folket. Men hur ofantligt mycketpengar skulle det ändå inte kunna tagas in på det utländska kaffet av dem. som
