Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 67 Statsverkspropositirmen. (Forts.) nödvändigt vilja kosta på sig det! Det är en lyxartikel, och en lyxartikel som icke är oskadlig, enligt vad alla läkare förklara. Den gör folkhälsan stor skada, därför att den användes i så stora kvantiteter. l första hand tänker jag emellertid på sprit, skattepliktiga maltdrycker och tobak. På dessa varor kan man ta ut mycket mer pengar än man hittills gjort och därigenom minska upplåningen. Jag vet, att det skäl, som framför allt anföres mot en höjning avspritskatten, är farhågorna för olaga alkoholtrafik. Men hur är det i vårtgrannland Finland, där man har låga spritpriser, sedan nu förbudet upphävts? Där är den olaga trafiken ingalunda lamslagen. Den får mötas på andravägar än genom en affärskonkurrens, som blir tvungen att gå ned till närheten av självkostnadsgränsen, om den skall ha någon effekt. Efter förbudetsupphävande i Finland har nykterhetstillståndet i häpnadsväckande gradförsämrats och brottsligheten tilltagit, som vem som helst kunnat läsa itidningarnas därifrån meddelade statistik. Nej, den olaga sprittrafiken måste vi bemöta icke med affärskonkurrens utan med samhällets alla maktmedel. Det duger inte att kapitulera för laglösheten varken på detta eller på andra områden. Med de oerhörda statsinkomster, som inhöstas på dessa varor, är det oförsvarligt att icke använda tillräckliga medel för att bemästra faran. Och samhället. saknar ingalunda maktmedel, om det bara vill använda dem. Herr finansministern önskar bevara befolkningens köpkraft, det är juhuvudskälet, som anföres för en del viktiga principiella beståndsdelar i detföreliggande krisförslaget. Man skall bevara befolkningens köpkraft, ochdärför skall man till exempel för allmänna, av nödläget påkallade arbeten ge löner, som icke äro lägre än dem som förekomma i den vanliga öppnaarbetsmarknaden. Då frågar jag herr statsrådet: bevaras icke denna köpkraft bättre, till förmån för verkligt värdefulla inköp, såsom av bättre näring, bättre kläder o. s. v., om de inköpsfrestelser, som endast innebära lockelse till onyttig och skadlig konsumtion, i möjligaste mån avlägsnas? Men på detta vill regeringen icke alls inlåta sig. Den vill inte höra på det örat, man får inteklröra vid dessa för folkhälsa, folkkraft och köpkraft skadligalyxarti ar. Såsom ett utomordentligt lämpligt exempel för oss att efterfölja åberopas alltid den stora brittiska nationen i avseende på dess skatteförhållanden. Ja, det är alldeles naturligt, att man i England efter det stora världskriget måst gå till de mest drastiska åtgärder. Som jag vid ett tillfälle förut sagt är det så, att till och med sådana skatter, som man i vanliga fall även i Englandanser vara ytterst olämpliga och till sina verkningar riskabla, blivit nödvändiga att tillgripa, på samma sätt som det i sjönöd kan vara nödvändigt att kasta ut den dyrbara lasten, även om den består av guld, för att rädda människoliven. Sådana situationer kunna tänkas. Det är emellertid inte min mening att här närmare gå in på skatter av denna art. Jag vill endast fråga: när man åberopar England som exempel i avseende på de direkta skatterna, varför är man då så absolut blind och döv förEnglands exempel, när det gäller beskattningen av de nyss berörda onyttiga och skadliga varorna, som England också klämt efter och det ofantligt myckethårdare än vi? Den skatt, som i England är lagd på spriten, är kolossalt mycket större än den vi ha, och den har haft till effekt en oerhörd sänkning ikonsumtionen, mycket större än hos oss under nuvarande system. Men samtidigt har den inbringat staten mycket större medel än förut tack vare skattesatsens höjd. Det har varit förmånligt på en gång för folkhälsan och för statsekonomien. På samma sätt med ölet. Skatten har visserligen i detta fall nyligen sänkts en liten smula, men före denna sänkning var den engelska ölskatten mer äntre
