Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
92
Motioner 12 Första kammaren, Nr 153.


undersöka, vad som menades. Jag begav mig alltså till Brunkebergstorg 9. Men där fanns inget kontor för någon ingenjör Haglund. I stället upptäckte jag på gatan utanför en person, som jag mycket väl kände igen. Då blev jag på det klara med, vad frågan gällde. Vi tittade på varandra. Så gick jag utan att säga ett ord. Han följde efter med raska steg. Inkommen på gården, där jag bodde, hann karlen upp mig. "Vad vill du migi" sporde jag. - Han svarade: "Nu när vi är på två man hand, kan vi resonera, du och jag, för jag krusar inte en strejkbrytare, och med detsamma skulle han slå till mig. Jag parerade slaget och karlen föll. Av oväsendet kom en hos min familj varande kamrat ut. Min antagonist skulle nu rädda sig genom flykt. Men vi fasttogo honom och tillkallade polis. Han fick nu redogöra för sin plan. Och det konstaterades vid förhöret, att karlen var en av dem, som vid ovannämnda misshandelstillfälle mot mig blivit dömd till. böter. Jag ville icke göra något yrkande om ansvar för detta nya försök till övervåld. Han släpptes med varning. Han hade för övrigt många gånger tidigare gömt sig å gården för att överfalla mig vid hemkomsten från arbetet. Efter denna sammandrabbning upphörde han emellertid att kalla sig ingenjör Haglund utan återtog sitt verkliga namn: Lindén. Nog såg jag honom senare bland mina förföljare. Men han aktade sig för att hålla sig i främsta linjen. ß En gång kom jag gående å trottoaren Skeppsbron fram. Fullkomligt oförberett fick jag ett våldsamt slag under högra ögat. Slaget var så kraftigt, att jagvsåg stjärnor och solar och knappast kunde se normalt på någon minut. Min antagonist tog ögonblickligen till schappen. Men jag hade i alla fall hunnit iakttaga, vem han var. Några dagar senare mötte jag samme person på Västerlånggatan. Jag bar då ett öppet sår efter slaget, som förresten blivit ett minne för livet i form av ett tre centimeter synligt ärr-å högra kindbenet. Jag tog då min antagonist i kragen och gav honom en orfll, det svar, Jag ansåg, han gjort sig förtjänt av. Därmed var den sa- ken uppgjord. \ En annan gång, då jag var i sällskap med tre kamrater, mötte på. Östermalm ett sällskap på tre okända personer. En av dessa gjorde tecken, att han ville tala med mig. Han sade: "Får jag en krona av dej!". -Jag svarade: "Jag har inga pengar". - Han fortsatte då i mera bestämd ton: "Ge mej en krona!". Jag frågade då, om jag var skyldig honom något, eftersom han var så påstridig. - "Ta hit en krona din förb. brytare!", skrek karlen och gav mig en knuff. Jag parerade. Den anfallande och hans kamrater skulle nu leverera riktig batalj. Svårare komplikationer avvärjdes genom polisens ingripande. Jag skulle ytterligare kunna berätta en hel del om huru mina antagonister vid olika tillfällen ordnat försåt för mig för att "spöa" mig under den tld, Jag arbetade v1d Monopolbygget. Men det skulle draga för långt ut. Med de anforda exemplen, jämte det som läses i tidningscitaten i slutet av denna skrift, har jag endast velat giva en liten föreställning om huru de Personer bli påpassade och förföljda, vilka råka i onåd hos de fackliga. Fackföreningen lät sig kommenderas av frondörerna - en kommunistklick. Idinittkfall rådde dock- det egendomliga förhållandet, att jag ha-de klart mä:ms ap 1 faßkforenrngen och arbetade 1 av fackföreningen anbefallt ar- e e men det oaktat for-foljdes av en liga "kamrater" 1 samma fackförenlng. Varken fackforenmgen eller samhället kunde bereda mig trygghet. Jag var nödsakad att själv, så långt mina resurser stodo mig bi,