Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/219

Motioner i Första kammaren, Nr 154. 9

kunna uppsägas med en uppsägningstid av tre månader. Detta förslag ledde emellertid icke till någon åtgärd. Sedan i januari 1933 lockoutvarningar, avseende betydande arbetsområden, utsänts, antogs den 31 januari en lag om förlängning av förutvarande avtal på ett år samt om förbud mot lockout och strejk under samma tid. En paragraf i lagen bestämde, att en kommitté skulle tillsättas med uppdrag att till oktober 1933 utarbeta förslag till sådana åtgärder, varigenom samhällets intresse under konflikter om arbetsvillkor på behörigt sätt säkras. Sedan kommittén avgivit sitt betänkande, upptog regeringen frågan i riksdagen och den 17 januari 1934 antog Landstinget, efter det att Folketinget tidigare fattat enahanda beslut, en "Lov om Mægling i Arbeidsstridigheder". Till syftet sammanfaller denna delvis med den svenska lagstiftningen om medling i arbetstvister. Den danska lagen sträcker sig emellertid i tvenne hänseenden längre. Ett framlagt förlikningsförslag kan sålunda endast fällas av på visst sätt kvalificerad röstmajoritet inom resp. arbetsgivare- och arbetareorganisationer. För det fall att flera avtalsfrågor sammanföras i ett medlingsförslag, föreskriver lagen vidare vissa inskränkningar i de enskilda organisationernas självbestämningsrätt. - De antydningar, som ovan lämnats om utvecklingen på förevarande område i andra länder, torde ha visat, att flerstädes statsmakterna ansett sig genom särskilda åtgärder böra skapa garantier mot att tvister om arbetsvillkoren skulle fä utöva en för samhället i dess helhet skadlig inverkan. Det ligger i sakens natur att de olika länderna baserat ifrågavarande åtgärder på de politiska, rättsliga och socialpsykologiska förutsättningar, som i varje särskilt fall varit förhanden. Även med beaktande härav torde dock den internationella utveckling kunna tjäna till viss ledning vid vidtagande av de åtgärder på området, som kunna befinnas behövliga. - Såsom tidigare anförts, litade man i vårt land väsentligen till parternas egen vilja och förmåga att på tillfredsställande sätt ordna arbetsförhållandena sig emellan. Vissa förhoppningar knötos därvid till att parterna på sådana arbetsområden, som avsåflgo särskilt samhällsviktig verksamhet, skulle finna former för reglerandet av arbetsvillkoren utan att samhällsnödvändiga funktioner hotades genom arbetskonflikter vid tillfällen, då parterna ej kunde enas genom förhandling. Till en början förekommo också i kollektivavtalen inom viktiga områden bestämmelser om obligatorisk skiljedom ej endast i rättstvister utan också i intressetvister. Så var förhållandet vid de enskilda järnvägarna under 10 års tid. Från och med den 1 juli 1918 har emellertid obligatoriskt skiljedomsförfarande i intressetvister på detta arbetsområde icke varit i tillämpning annat än för kontorspersonalen. För denna personal föreskriver den år 1919 upprättade och alltjämt gällande förhandlingsordningen, att stridsåtgärder icke under några förhållanden få förekomma och att alla tvister, således även intressetvister, i sista hand skola underkastas skiljedomsförfarande. Tidigare fanns exempel på bestämmelser om obligatoriskt Bihang till riksdagens protokoll 1934. 3 saml. Nr 154-155. 2