Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/243

Motioner i Första kammaren, Nr 156. 13

näring enbart ur skadligheten för arbetarnas intressen för fackföreningsrörelsen, som misskrediteras. Att hela samhällets intressen skadas tycks inte spela någon roll. I Smålands Folkblad (10 mars 1933) förklarades: "Demo- kratin har ingen anledning att i nitälskan om yttrande-, tryck- och församlingsfriheten låta sina fiender bolsjevism och nazism bereda marken för diktaturen", och senare skrev tidningen: "Vi säga öppet ifrån att vi icke hysa några principiella betänkligheter mot förbjudande av diktaturpartierna" Arbetet i Malmö sekunderade (12 april 1933): "Vi äro också väl medvetna om att den dag kan komma, då en upplösning av såväl bolsjevikorganisationer som andra diktaturrörelser (och vi göra intet undantag) kan bli nödvändigt." l liknande anda uttalade sig också riksdagsman A. Vougt offentligt enligt referat i hans egen tidning. Begäran om utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet avböjdes, som nämnts, av riksdagen 1932. Frågan togs emellertid åter upp av högerpartiet vid 1933 års riksdag (motion nr 126 F. K.; nr 295 A. K.), och begäran om utredning blev nu tillstyrkt (utskottsutlätande F. K. nr 8; i A. K. nr 6) av utskotten. Debatten, som ägde rum den 13 maj 1933, uppvisade gent emot fjolåret vitt divergerande uppfattning vad de socialdemokratiska talarna beträffar. Från detta håll framhölls denna gång att utredningen i år vore berättigad med hänsyn till de nationalsocialistiska rörelserna. Vi behöva ej, hette det, "kela med grupper till höger och vänster", vilka stå demokratien efter livet. "Frihetens fiender ha ingen rätt att i frihetens missbrukade namn söka skydd för sina förehavanden." Hr Örne uttalade bl. a. förhoppningen att ordningsmakten "i den del av pressen, som står mig närmast" för framtiden skall bli föremål för högre uppskattning, vilket föranledde exc. Hansson till yttrandet: "Herr Örne har yttrat några mycket motiverade ord angående värt förhållande till ordningsmakten" samtidigt som han motiverade ett tillstyrkande av utredningskravet som ett medel att lugna oroliga sinnen. Re- sultatet förmodade han skola bli, att de existerande lagarna skulle anses räcka till. Hr Åkerberg i Örebro uttalade sin farhåga för att demokratien höll på att bli självändamål och tillstyrkte varmt utredningen. Det framhölls vidare från socialistiskt håll, att "går man in för att lagstifta mot dem, som med våld och andra olagliga medel vilja förändra stats- och rättsordningen i landet, så lägger man ju band på revolutionärernas uppträdande". Det gällde nu särskilt att se upp med nationalsocialismen, som strävar efter att "öde- lägga arbetarrörelsens och demokratiens livsverk" (Hällgren). Från de frisinnade framhöll hr Sandberg att "en överväldigande folkmajoritet kräver. att det blir om möjligt slut på uppviglingsförsök och våldstendenser. Detta år en yttring av en i bästa mening su-nd folkvilja, som i sig och sin uppskattning och värdering av de stora sociala och kulturella värden, den demokratiska stats- och rättsordningen tryggat åt vårt folk, innebär den bästa garanti mot alla de krafter, som sträva efter att omstörta allt det. som ett