12 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Qing. Iandets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
vi här stå inför frågor av en utomordentlig nationalekonomisk räckvidd och betydelse för det fortsatta framåtskridandet inom vårt land.
Den starkt stigande kurvan för förbrukning av elektrisk energi under de senaste årtiondena står ju i direkt relation till det samtida uppsvinget och välståndet inom vårt land. Det måste därför vara ett samhälleligt intresse att såväl jordbrukets som industriens och den borgerliga förbrukningens starkt ökade behov av elektrisk energi kan så snabbt och så rationellt som möjligt bli tillgodosett. Vi ha ju utomordentliga möjligheter i sådant avseende på grund av den rikliga förekomsten av vattenkraft inom vårt land.
Vi motionärer ha därför ansett, att frågorna rörande vår kraftförsörjning äro av den räckvidd och betydelse, att de borde vara föremål för en mera enhetlig och planmässig ledning. Därmed skulle enligt vårt förmenande mycket vara vunnet för att lägga grunden till ett fortsatt framåtskridande och för att kunna möta eventuellt hårda tider, som troligen torde komma. Vi kunna inte anse, att det är en lämplig ordning, att dessa vitala frågor skola vara föremål för spekulation och för enskilt vinstintresse.
Vid utskottsutlåtandet ha fogats tvenne reservationer. Den första, undertecknad av utskottets ärade ordförande jämte en medreservant, går i en mycket positiv riktning. Jag tycker, att man här givit strålande skäl och bevis för behovet av en översyn av hithörande spörsmål. Reservationen nummer två däremot präglas av en steril negativ inställning. Jag skulle närmast vilja något beröra denna senare reservation, men jag vill först göra ett par påpekanden beträâfande de sakkunnigeutlåtanden, som äro refererade i statsutskottets utlåtan e. -
Kommerskollegium säger: »För bedömande av frågan, i vad mån landets kraftbehov tillgodoses medelst vatten- respektive värmekraft, äro de i motionerna angivna siffrorna - som sannolikt avse den installerade maskineffekten - missvisande. Förbrukningen av kol och brännoljor för elektrisk kraftproduktion bestämmes nämligen icke av maskineffekten utan av den alstrade energimängden» De siffror som här åsyftas, torde väl vara de som vi i motionen ange, när vi säga, att ar 1939 producerades 929 miljoner kilowattimmar medelst värmekraft och att därvid kan beräknas en kolförbrukning av 450,000 ton. Jag ber att få påpeka, att denna siffra, 929 miljoner kilowattimmar, är hämtad ur officiell statistik, varför man inte torde kunna rikta någon anmärkning mot densamma. Beräkningen av kolförbrukningen grundar sig på ett meddelande i förra årets utskottsutlåtande från svenska kraftföreningen, där man uppskattade åtgången för produktion av elektrisk energi till o.5 kilogram kol per kilowattimme. Det torde väl också vara en siffra som är riktig. Vi säga
senare i vår motion, att vattenkraftens procentuella andel av primärkraften
har sjunkit; Från att 1922 varit 76 procent har den 1936 sjunkit till 68 procent. Denna uppgift är hämtad ur en avhandling av docent Filip Hjulström rörande Sveriges elektrifiering, utgiven av Uppsala universitets geografiska institution. Det torde väl också vara en källa, vars riktighet inte kan bestridas.
Man är inom vattenkraftsproducentkretsar mycket angelägen att framhålla, att under de senaste åren produktionen och utbyggandet av vattenkraften fortgått mycket snabbt och under krigsåren forcerats. Ja, det är kanske så, att man här känner sig en smula besvärad av att vi omedelbart efter en handelsavspärrning och därmed förenade svårigheter för kolimporten ha fått bekymmer för vår kraftförsörjning och behövt tillgripa sådana drastiska åtgärder som kilowattjakt och sänkning av spänningen i distributionsnäten med alla de svårigheter som det fört med sig för konsumenterna. Man har därjämte fått lägga upp en fullständig plan för ransonering av elektrisk ström. Om vi skulle vara självförsörjande på något område, borde det väl vara i fråga om elektrisk ström, då vi ha så utomordentliga möjligheter på detta område i vår vatten
