Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 23
Ang. Iandets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts) med jordbruksfastigheter och litet av varje. Men att förekomsten av en sådan spekulation skulle kunna anföras som skäl för att föremålet för spekulationen utan vidare förstatligas, har jag svårt att kunna förstå. Givetvis bör staten ingripa mot allt osunt, som förekommer inom näringslivet och även inom vattenkraftdistributionen, samt se till, att de allmänna intressena komma till sin rätt, men härför stå otvivelaktigt andra och lämpligare medel staten till buds än ett förstatligande av produktionskällorna.
Jag kan alltså, herr talman, icke ansluta mig till utskottets utredningsyrkande på denna punkt. Givetvis har jag däremot mindre betänkligheter mot den första reservationen, där det yrkas, att riksdagen måtte hemställa »om utredning rörande möjligheterna att mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft". Den uppgiften bör givetvis alltid åvila statsmakterna, och om något brister i denna planmässighet, är det ingenting att invända mot att en utredning gav detta slag kommer till stånd.
Skulle den första reservationen icke bifallas, kommer jag att ansluta mig till reservationeii nr 2.
Herr Björnsson: Herr talman! Jag delar herr Nilssons uppfattning, att denna motion sannolikt har kommit till, därför att man just nu under krisen känner bristen på t. ex. belysningskraft och drivkraft, som man inte kan åstadkomma med brännoljor o.id. Jag delar också hans uppfattning, att det är en illusion att bygga stora förhoppningar på att denna utredning skall lätta dessa bekymmer. För det första måste utredningen helt naturligt kräva mycket lång tid, och för det andra kräves det - om den leder till det resultatet, att man skall utbygga mer vattenkraft - för utbyggnaden material, framför allt järn, stål och koppar, på vilka vi ha en rätt betydande brist. Därför tror jag inte, att det under kristiden kan ske någon större utbyggnad. Ser man på problemet från kristidssynpunkt, står man mellan två alternativ båda ledsamma: antingen att bygga med relativt liten planmässighet och kanske med kristidsmaterial, eller att få det mycket dyrt. Och det blir en kostnad, som folk sedan får svida för och som kan vara mycket besvärlig.
Jag har liksom herr Nilsson en erfarenhet av den utbyggnad, som skedde under förra världskriget. Jag har lett förhandlingar för att försöka få en överenskommelse mellan en större leverantör och fyra distributionsföreningar. Dessa företedde praktiskt taget alla grader av besvärlighet. En hade byggt sin anläggning för ett tillfälligt behov av kristidskaraktär. Den hade gjort sina ledningar av kristidsmaterial och fick plocka ned dem. Den fick sina affärer fullkomligt fördärvade, och det blev ledsamheter för de ursprungliga intressenterna. I motsats till denna fanns det en äldre förening, som passat på att betala hela sin skuld när - som en delägare sade - kronan var värd en 2ö-öring. Den. föreningen hade det utomordentligt bra. Somliga av dem, som skulle kunna ha haft nytta av dessa olika föreningar, kunde inte få komma med.- Sådant kan man kanske komma till rätta med, om man kräver, att alla distributionsföretag skola vara öppna. Andra fingo betala 4-5 gånger så mycket för kraften, om de ville vara med, som de, som bodde på andra sidan gränsen och kunde dra nytta av de lyckligare grundade distributionsföreningarna. I regel torde erfarenheterna från. förra världskrigets tid mera likna mina an de av herr Nilsson skildrade.
- Jag menar därför, att detta är en fråga, som gäller framtiden i högre grad an nuet: Nuets bekymmer lättas inte väsentligt. Och jag tror också, att det är en illusion, om man tror, att man med vattenkraft skall kunna helt ersätta imDoit av fossilt bränsle. Vattenfallsstyrelsen har i förbigående omnämnt, att man
