24 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Ang. Iandets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forte) har vissa ångkraftanläggningar, där värme för andra ändamål är huvudsaken och där man tar ut elektrisk energi som biprodukt. Där kan man få en kiloWattimme av ett kvarts kg kol eller - såvitt jag vet - ännu mindre. Men vid en vanlig ånganläggning en-bart för kraftproduktion, som är fullt modem, går det åt ungefär 8/4 kg, och på dem, som äro mycket förnäma och dyra men något föråldrade, går det åt ett kg kol för »att alstra en kilowattimme. Jag menar, att det är en illusion att tro, att man skall kunna helt ersätta användningen av utländskt bränsle eller bränsle överhuvud taget för kraftproduktion med elektrisk kraft ur våra vattenfall. Det vore detsamma som att säga, att man skall förbjuda den mest ekonomiska användningen av utländskt bränsle, som kan komma i fråga. .
Men jag skulle vilja se detta mera som ett problem för den tid, som kommer efter kriget. Jag hoppas visserligen, att mina farhågor skola visa sig ogrundade, men vi få väl i alla fall räkna med att vi då få att göra med någonting, som kallas för fredskris, och denna fredskris kommer säkerligen att karakteriseras av svårigheten att finna nyttiga arbetsobjekt för den arbetskraft, som blir ledig ifrån det myckna krigsbetonade arbete, som nu pågår. Där tror jag det skulle vara mycket viktigt, om man hade gjort upp planer för en utbyggnad av vår vattenkraft i större skala, så att man där kunde låta eljest ledig arbetskraft göra verkligt produktivt arbete i det gemensammas tjänst.
Herr Gärde illustrerade detta behov också därmed, att han talade om att vår lagstiftning är ytterligt tillkrånglad på detta område. Jag uppfattade åtminstone en detalj i hans anförande så. Det var alltså mycket ömtåliga rättsförhållanden, man där rörde sig med, och därför har vår vattenrätt blivit så tillkrånglad som den nu Jag skulle kunna tala om ett par fall, som inträffat i en trakt, vilken vi båda på grund av olika omständigheter känna rätt väl. Jag har varit med om att försöka för en kommuns räkning köpa ett vattenfall. Ingen människa visste, vem som ägde det, fast en person, som nu uppträdde som säljare, hade enligt sin mening hederligt köpt och betalat det. Det hade vid skifte någon gång på 1860-talet lagts ut som impediment. Det skulle ha hehövts en lång rättegång för att reda ut äganderätten, och vi vågade överhuvud taget inte köpa fallet, även om vi mycket gärna ville ha det.
De många bilder vi ha sett i papperen om planläggningen av Vänerns reglering illustrera ju också, hur besvärliga sådana vattenmål äro. Om man skall lita till enskild företagsamhet och vår nuvarande vattenrätt, kräves det utomordentligt långa förberedelser. När vattenfallsstyrelsen står som en part jämställd med en kommun eller en enskild köpare, blir det inte väsentligt kortare för den. Jag menar, att man där nog bör söka komma fram på ungefär samma sätt som man nu gör, då det gäller att lägga en nödvändig väg. Det får skapas ett slags expropriationsinstitut, som gör det möjligt att låta tvister om äganderätter o. d. skjutas undan. De få inte stå hindrande i vägen för en utveckling, som allmänt anses som gagnelig.
Detta är således en omständighet, mina herrar, som gör, att denna utredning måste bli rätt långvarig.
Jag känner inte till de där 24 elektriska. kraftanläggningarna, som herr Nilsson talade om, men jag undrar om man inte, när man tittar på dem efteråt, kan säga, att de skulle ha blivit bättre gjorda, om hela utbyggnaden skett 1 en regi. Detta är naturligtvis inget klander mot dem, som drivit arbetet. De gjorde sannolikt så gott de kunde och vad tidsförhållandena medgåvo, men jag skulle tro, att en planläggning av vattenförsörjningen blir bäst, om den kan avse ett större område. Då man som sagt dessutom vet, att även de tekniska förberedelserna ta lång tid, menar jag, att om en utbyggnad av vår vattenkraft skall få betydelse till lindrande av fredskrisens verkningar, måste
