16 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1942.
Anslag till folkskoleseminañerna. (Forts.)
Man kanske kommer att tycka, att jag talat väl mycket om Kalmar, och man kanske kommer att säga, att Kalmarseminariet f. n. ju inte är hotat. Men jag tror det är nyttigt för både Kalmar och andra landsortsstäder att se upp i tid och slå vakt om sina kulturinstitutioner. Det finns en tendens att alltmer förflytta dessa till huvudstaden. För Stockholms stad har ett seminarium mer eller mindre intet att betyda, men i en landsortsstad är nedläggandet av ett sådant så mycket mera kännbart. Centralisering må ha sina fördflâr i vissa fall, men centralisering av kulturen kan icke vara till gagn för
n et.
Herr talman! Jag hemställer om bifall till reservationen.
Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det var med en viss förvåning jag lyssnade till ett påstående i den förste ärade talarens anförande. Jag lyssnade med stort intresse till det mesta han sade, och jag är fullt villig att stryka under en hel del av de utmärkta pedagogiska synpunkter som där kommo fram. Det som förvånade mig var att den ärade talaren ansåg, att frågan om en utredning med riktlinje att seminariet i Stockholm skulle nedläggas, vilket ju är det som väckt den stora uppmärksamheten i den allmänna diskussionen, inte skulle vara så allvarligt menad av reservanterna. Jag undrar om inte talaren ändå får medge att detta är hans egen personliga mening. Åtminstone skulle jag tro, att det är säkrast för kammaren att vid ett besluts fattande taga detta under övervägande.
Till grund för den stora reservationen liksom för min egen ligger ett otvivelaktigt faktum, nämligen det otillfredsställande förhållande, som för närvarande råder därigenom att folkskoleseminariernas kapacitet icke fullt utnyttjas. Vi anse därför, att det kan vara skäl att göra en utredning rörande en rationalisering på detta område. Jag skulle tro, att riksdagen inte skulle ha så mycket emot en sådan, om inte de tio reservanterna velat binda utredningen, framför allt genom att, i motsats till vad den föregående ärade talaren tycktes vilja antyda, på förhand döma Stockholmss-eminariet till indragning. Detta är så starkt understruket i de tios reservation, att det nog inte går att försökasudda ut med några personliga förklaringar.
När jag anslöt mig till frågan om en utredning, var det i den tanken, att det skulle bli en förutsättningslös utredning. Visserligen kan man ange vissa saker, som böra upptagas till beaktande, men som statsutskottsledamot har jag under alla förhållanden svårt att gå med på ett utredningskrav, som innebär att Kungl. Maj:t skall-se till att ordna denna sak i nära överensstämmelse med vad utskottet önskat. Annu svårare hade jag att göra det i detta fall, då det visst inte .är säkert, att Stockholms seminarium i fråga om lärarutbildningen skulle vara- underlägset Kalmar seminarium. Jag skall inte gentemot herr Magnusson i Kalmar draga fram alla de fördelar som Stockholms seminarium har. Jag är säker på att det är andra i kammaren som skola vara mycket glada att få göra det och som därför önska, att jag inte skall falla dem i ämbetet. Jag skulle nog vilja säga, att även dessa synpunkter äro tungt vägande. Ingen som kommer ihåg mitt ståndpunktstagande 1936 kan av detta mitt uttalande få den uppfattningen, att jag speciellt skulle vilja missgynna Kalmar. Jag nedlade den gången ett mycket nitiskt, om än kanske inte alltid så förståndigt, arbete på att rädda Kalmar seminarium. Jag har fortfarande samma uppfattning som herr Magnusson i Kalmar, att det skulle vara mycket ledsamt om detta seminarium måste nedläggas.. Å andra sidan kan jag emellertid inte finna, att man kan låta en seminarieorganisation som den nuvarande äga bestånd, vilken är så stor, att den aldrig utnyttjats till sin fulla kapacitet, och såvitt man förstår aldrig kommer att utnyttjas till sin fulla kapa
