30 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1942.
Anslag till folkskolesemlinaøierna. (Forts.) ligt tyngre än de tämligen små eventuella ekonomiska fördelarna. De ordinarie seminarielärarnas arbetskraft utnyttjas nu ändå så långt sig göra låter, och jag kan alltså inte finna, att det föreligger något behov av en särskild utredning angående folkskoleseminarieorganisationen. Någon sådan behövs helt enkelt inte. Jag vet inte, vad den skulle syssla med utöver vad som redan är känt och klart.
Herr Oscar Olsson talade om förskjutningen av proportionen mellan manliga och kvinnliga elever. Den motiveras uteslutande av önskvärdheten att träffa anordningar, som motsvara det faktiska behovet för den närmaste framtiden och ingenting annat, men den innebär inte alls någon ställning till frågan om den för framtiden lämpligaste seminarieorganisationen och inte heller till frågan om den ändamålsenligaste proportionen mellan manliga och kvinnliga folkskollärare. .
Vad beträffar frågan om Stockholmsseminariet, ha reservanterna gått på samma linje som Statskontoret, vilket har anfört, att det vore lämpligt ur olika synpunkter att förflytta denna institution till landsorten. Jag delar personligen den uppfattningen, att sådana ämbetsverk och institutioner, som inte nödvändigtvis behöva vara förlagda till Stockholm, böra förläggas till landsorten, men det är också uppenbart, att den principen inte kan drivas hur långt som helst. Jag kan inom parentes också säga en sak, som jag glömde säga i början av mitt anförande: En sak, som i högsta grad talar för att bevara den nuvarande seminarieorgani-sationen och den nuvarande utbildningsformen för folkskollärarna är, att det är nyttigt och bra att ha dessa seminarier ute i bygderna. De äro ofta kanske den enda eller den största kulturella tillgång, som, bygden har. Detta är en viktig synpunkt mot att koncentrera seminarierna till låt oss säga större orter, Stockholm, Göteborg, eller-vad det må vara för några.
Men dessa utbildningsanstalter äro ju avsedda att tillgodose lärarbehovet i en viss ort eller landsdel, och de böra vara tillgängliga också för obemedlad eller mindre bemedlad studiebegåvad ungdom inom den ifrågavarande orten eller landsdelen. Nu är behovet av lärärkrafter vid Stockholms folkskolor så stort, att det mer än väl motiverar, att åtminstone ett enda av landets tio seminarier skall vara förlagt till Stockholm och betjäna hela denna bygd runtomkring Stockholm. Det är inte orimligt på något sätt och vis, utan såvitt jag förstår det enda rimliga. Och så tillkommer, vad som har sagts här förut, att det är nyttigt för eleverna att kunna använda de i Stockholm befintliga kulturella institutionerna. Jag vill inte säga, att jag tycker det är ett avgörande argument, men det är ett förhållande, som inte bör förbises.
Sedan ha vi den till seminariet knutna övningsskolan, som i viss mån har fått karaktären av en försöksskola. Där prövas för närvarande sådana anordningar som en nioårig folkskolelinje med treårig språkundervisning och skilda slag av praktiska linjer, som äro av mycket stort intresse för pedagogikens målsmän och inte minst för den pågående skolutredningen. Det vore orimligt, enlifgt min mening, att lägga ned detta, när det inte finns några egentliga skäl där ör. »
Slutligen vill jag stryka under, att Stockholmsseminariet är det ena av vårt lands bägge provårsseminarier. Provårsutbildningen skulle visserligen kunna förläggas till någon annan läroantsalt, men den erfarenhet rörande provårsarbetet och lärarkandidaternas betygssättning o. s. v., som finns vid seminariet, skulle inte kunna överföras till den nya provårsanstalten. Varför skall man slå sönder en sak, som är bra och som man har, när det inte finns något skäl för det? För eleverna, inte minst de obemedlade och de mindre bemedlade, förefaller det mig vara ovanligt väl ordnat vid Stockholmsseminariet. Det är kanske också en sak, som man bör ta hänsyn till. .Vid seminaristhemmet få 15
