Onsdagen den 13 maj 1942. Nr 18. 31
zinslag till folkskolesemiøzarierna. (Forts.) elever bostad och mat för 100 kronor i månaden, och ytterligare ett 40-tal elever få måltidsinackordering för mycket rimligt pris o. s. v-.- Det ar utmärkt, om man på det sättet kan nedbringa studiekostnaderna. Varfor skall man riva sönder en sådan sak? Det finns inte någon möjlighet att få glädje av detta,
om man flyttar detta seminarium, därför att det är baserat på lokala donationer,
som inte låta använda sig för andra ändamål.
Jag kan alltså. inte komma till annat resultat än att det föreligger intet som helst behov av den här utredningen. När man har velat få riksdagen att skriva om en utredning, har det skett uteslutande för att man har velat så att säga knyta fast riksdagen, så långt det nu kan gå., vid en viss linje, som intresserar, nämligen att få. bort Stockholnisseminariet, vilket förefaller mig vara orimligt, att riksdagen på detta sätt på förhand skulle uttala sig för. Jag kan sålunda icke på något sätt dela reservanternas uppfattning, och jag vill säga att en sådan utredning förefaller mig inte böra komma till stånd.
Till sist skall jag bara säga ett ord om en sak, som jag inte tror varit föremål för överläggningar i denna kammare ännu. Det gäller intagningen på Haparandaseminariet i år. Att jag har föreslagit, att man inte skulle ha någon intagning av elever där i år beror helt enkelt på att arbetslösheten bland småskollärarna uppe i Norrbotten är särskilt stor, och det har visat sig, att den lokala rörligheten i fråga om dessa Norrbottenslärare är särskilt liten. Då har det förefallit mig, att det kunde vara lämpligt att stoppa intagningen där. Jag har sålunda där tagit större hänsyn till arbetslösheten än vad statsutskottet har gjort i övrigt. Men jag vill bestämt säga ifrån, att det aldrig varit tal om något nedläggande av seminariet i Haparanda. Ett sådant öde har denna för våra nordliga gränsbygder så betydelsefulla kulturhärd enligt min uppfattning alls inte förtjänat. Skulle detta blivit en följd, hade jag inte gått med på att i år inställa elevintagningen där. Jag har emellertid den uppfattningen, att något sådant inte alls kunnat bli resultatet även om man underlåtit att taga in elever vid småskoleseminariet i Haparanda i år.
Herr talman! För min del kan jag inte finna annat än att alla skäl, om man verkligen objektivt och utan några bihänsyn vill pröva denna fråga, tala åör utslkottsmajoritetens ståndpunkt. Jag kan inte se att man kan komma ifrån
en sa en.
Herr Brandt: Herr talman! Om inte herr Oscar Olsson på nytt hade begärt ordet, skulle jag ha avstatt, för att debatten skulle få bli avslutad med ecklesiastikministerns utomordentliga anförande. Men det är svårt för en skolman att-tiga stilla inför åtskilliga av de funderingar, som herr Magnusson kom med i sitt inledningsanförande - funderingar, som inte voro nöd-vändiga för att motivera hans förslag beträffande Kalniarseminariet. Man förstår ju väl att han vill ha Kalmarseminariet kvar. Jag förstår också att han gärna vill att Stockholmsseminariet skall indragas - hela anförandet var symptomatiskt och tyder på attohan, och kanske många med honom, egentligen helst såge att alla seminarier lage i landsorten, kanske till och med på rena rama landsbygden. - Herr Magnusson nickar gott förstånd! Jag kan-ske får tolka det som etë medgivande att han anser att de borde ligga där. Ledaren i ett stort rike i c uropas mittnhar alldeles samma uppfattning, att seminarierna böra ligga på landet, ty dar anses ungdomen vara bäst skyddad. Det är samma regim, isonä ofcksa åstadkommit avbrott i den lyckliga utvecklingen tidigare i Tysk an ram emot fullt moderna seinina-rier eller snarare pedagogiska institut på grundval av studentexamen.
Jag har på kännoatt herr Magnusson, och väl också de som stå vid hans sida, betrakta den fyraariga semina-rieorganisationen som den pedagogiskt tjänli
