32 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1942.
Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.) gaste. Vi ha ju nu dubbla former, dels tvååriga och dels fyraåriga seminarier. Jag har varit folkskolinspektör i tjugunio hela år och har en ganska rik erfarenhet. I början av min verksamhet var det inte så många folkskollärare, som voro studenter, men det har blivit desto fler efter hand. Vad jag nu säger är inte bara ett uttalande på känn, utan ett uttalande med stöd av anteckningar jag gjort därför under årens lopp. Och jag vågar därför påstå att de lärare, som först tagit studentexamen och sedan folkskollärarexamen, varit minst lika goda som de lärare, som gått den vanliga gången. Detta betyder inte att jag menar, att tiden nu är mogen för en total övergång till systemet med enbart tvååriga seminarier. Det är kanske lyckligt att vi ännu så länge ha bäggeformerna. Likformighet är måhända inte önskvärd. Men- å andra sidan, herr Magnusson, kan d-et inte bestridas att det ovillkorligen blir billigare - och det är onekligen också en synpunkt att taga hänsyn till - med tvååriga seminarier. Herr Magnusson sade, och det är svårt att underlåta att replikera ett sådant yttrande, att gymnasierna också kosta pengar. Javisst, men det är dock uppenbart, att om vi ha ett visst antal gymnasier och man plockar ut en eller två pojkar eller flickor ur varje, så spelar detta ingen roll för antalet gymnasier. Om man. däremot sammanför en eller två elever ur olika gymnasier i en seminarieklass, så blir det en särskild klassavdelning, som kostar mycket pengar.
Den gedigna allmänbildning, som ungdomen får i våra gymnasier, utgör en god grundval för den speciella pedagogiska utbildning, som de få i seminanerna.
Eoklesiastikministern nämnde något om sina tankar med avseende på den kommande lärarutbildningen, och en och annan kan-ske också har sett någon blänkare i tidningarna om den saken. Aven på den punkten gjorde sig herr Magnusson skyldig til-l ett missförstånd. Han talade om framtidens seminarier, som skulle ligga i universitetsstäderna, och menade att de blivande folkskollärarna som stud-enter skulle bevista föreläsningarna och få sin utbildning i praktiska ämnen vid universiteten. Skola professorerna, frågade han, under- visa i skolkök, teckning och dylikt? Jag har varit i tillfälle att såväl i Tyskland som i det gamla Österrike studera hur deras s. k. pedagogiska institut varit utformade. Jag har kommit till den uppfattningen, och jag tror att andra svenskar som varit där kommit till samma uppfattning, att t. ex. det pedagogiska institutet i Wien, d. v. s. den utbildningsanstalt för blivande folkskollärare som där var organiserad, var en alldeles briljant anordning, och skulle det inträffa, att vi här i Sverige någon gång i framtiden vid våra universitet finge sådana pedagogiska institut upprättade, vore detta ingenting att klaga
over.
l vilket fall som helst bör Stockholm alltid få behålla en utbildningsanstalt för folkskollärare. Mig synes det vara ganska självklart, att just här i Stockholm skall en sådan anstalt ligga. Ecklesiastikministern uttryckte sig mycket försiktigt då han sade att så många anstalter som möjligt, som inte behövdes i Stockholm, skulle ligga på landet. Fastän jag hela mitt liv varit landsortsbo, har jag den bestämda uppfattningen, att Stockholm är den rätta platsen för en del kulturella institutioner, ej minst för en lärarutbildningsanstalt, och man blir ledsen, när man märker opinionen i riksdagen och ute i landet för att beröva Stockholm dess seminarium, varigenom man också berövar ungdomen vissa bildningsmöjligheter, som absolut inte bjudas någon annan stans. När den dagen kommer, då vi få folkskollärarutbildningen koncentrerad till ett färre antal seminarier, böra dessa självfallet hellre ligga i universitetsstäderna än i vanliga städer i landsorten.
