64 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1942. äpšopriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk. o .
säga reservanterna - och det var herr Tamm inne på - spörsmålet sammanhänger egentligen med frågan om jorddelningslagstiftningen i övrigt.
Jag förstår inte annat än att reservanterna uppenbart brista i logik då de inte under sådana omständigheter yrka på att förevarande spörsmål överlämnas för utredning till 1939 års fastighetsbildningssakkunniga som just ha jorddelningslagen under omarbetning. Det vore ju den riktiga slutledningen av deras resonemang. Det är väl inte kammaren obekant att arbetet med en revision av jorddelningslagstiftningen pågår. Men om riksdagen nu inte skriver till Kungl. Maj:t och Kungl. Maj:t därför inte ägnar någon större uppmärksamhet åt frågan om expropriationsinstitutets införande på detta område, blir resultatet naturligtvis att när jorddelningslagstiftningen en gång är färdig, kommer förslaget inte att innefatta något expropriationsinstitut. Såvitt jag förstår innebär egnahemsstyrelsens yttrande, att denna fråga borde lösas i samband med en revision av jorddelningslagstiftningen, endast ett försök att för dagen komma ifrån detta spörsmål.
Med detta, herr talman, har jag blott velat påpeka att det är angeläget att vi fatta ett positivt beslut i frågan. Och jag har svårt att inse varför inte reservanterna skulle kunna vara tillfredsställda med att fastighetsbildningssakkunniga toge hand om även utredningen av denna fråga, om Kungl. Maj:t skulle behaga anse det vara lämpligt. Personligen finner jag inte att något behov därav föreligger, men reservanterna borde som en logisk följd av sitt resonemang förorda ett sådant tillvägagångssätt.
Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.
Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag kan inte låta stå oemotsagda de omdömen om vårt jordbruk som fälldes av herr Sundberg då han talade om slentrianmässig odling och planlöshet i den jordbrukspolitik som vi hittills fört.
Talet om slentrian i vårt jordbruks skötsel innebär en beskyllning som väl dess bättre måste sägas vara ganska unik både när det gäller uttalanden här i riksdagen och när det gäller en allmän uppfattning inom olika lager av vårt folk. Det är ju faktiskt så, som var man vet, att det svenska jordbruket gått oerhört framåt under den senaste mansåldern. Till och med under en så kort tidrymd som från föregående världskrig och till innevarande tid har vår livsmedelssituation avsevärt förbättrats till följd av den rationalisering som ständigt ägt rum och alltjämt äger rum. inom den svenska jordbruksnäringen.
Jag skall inte upptaga tiden med att skildra de framsteg som gjorts inom jordbruksnäringen, ehuru jag mycket väl skulle kunna draga fram otaliga exempel i fråga om både teknik och vetenskap, i fråga om teori och praktik, som visade den oavlåtliga utvecklingen av jordbruket. Det synes mig emellertid vara tillräckligt att peka på de faktiska resultat som nåtts. Vi veta alla att den jordbrukande delen av vår befolkning minskat inte blott procentuellt i förhållande till hela folkmängden utan även reellt, d. v. s. att antalet armar som bruka jorden nu är avsevärt mindre än t. ex. på 1880- och 90-talen. Gå vi ännu längre tillbaka i tiden blir skillnaden ännu större. Men resultatet av dessa armars arbete är ju många gånger bättre än det som i forna tider nåddes med hjälp av många flera armar. Vi behöva ju inte gå längre tillbaka i tiden än- våra fäder, ja till och med de äldsta av oss minnas för att se exempel på vad vi finna på snart sagt vartannat blad i vår historia från ännu tidigare skeden, nämligen beskrivningar av svält och nöd. Man åt barkbröd, och man hade det knalt och svårt. Nu leva vi, trots att jordbrukarnas antal är så mycket mindre än förr, faktiskt i ett relativt överflöd jämfört med förhållandena
