Onsdagen den 13 maj 1942. Nr 18. 65
Ang. expropriation m. m. för komplettering av ofullstàlndigøzk joroibøšuk. or s. under gångna tider. Det må väl vara tillräckligt att peka-på ett sådant faktum för att tillbakavisa påståendet om slentrian i jordbruksdriften i vartid.
Beträffande herr Sundbergs uttalande rörande bristande enhetlighet, konsekvens och plan i jordbrukspolitiken - särskilt avsag han jordstyckninglspolitiken - vill jagli viss mån ge honom rätt däri. Men jag v1ll- samtidigt framhålla att det finns en konsekvens, en röd tråd 01 svensk jorddelningspolitik som sträcker sig ända från hedenhös fram till vara dagar, och det är förekomsten av den svenska bondgården, ägd och brukad av en svensk jordbrukarfamilj. I den mån man i vår historia försuinmat bondgården, har man varit inne på farliga och olyckliga vägar. Man har emellertid gjort det vid åtskilliga tillfällen, såsom vi alla väl veta. Det skedde framför allt då man tillät att de stora bolagsegendomarna bildades, varigenom tusentals av bondgårdarna i vårt land förstördes. Då voro deras ögon blinda som skulle vaka över en av det svenska samhällets pärlor, en av dess omistliga skatter. Vad man tänkte på i riksdagen och i landet, då detta tilläts ske, har jag många gånger frågat mig när jag sett den förödelse som åstadkommits därigenom. Det var också ett fel då man på senaste tiden gick den motsatta vägen och styckade bondgårdarna i så små brukningsdelar att en familj inte kunde ha sin hela verksamhet där och alltså heller inte sin fulla försörjning. För dessa niisstag få vi ännu lida.
Vad borde då vara den fasta punkten i vår jordpolitik? Jo, enligt min mening det jordprogram som framlades av 1936 års egnahemsutredning. Det programmet lades fram för och godkändes av riksdagen, och därför kan man inte med fullt fog säga att vi inte ha en fast grund för vår jordpolitik att bygga påudet ha vi verkligen, i det att riksdagen godkänt de tankar som utvecklades i denna utredning och som av Kungl. Maj:t lades fram för riksdagen. Däri uttalades att vi skola försöka bedriva en jordpolitik som ger landet bärkraftiga jordbruksenheter, som så att säga skaffar den gamla svenska bondgården tillbaka, vilken gav sysselsättning och levebröd åt en jordbrukarfamilj.
l och med att riksdagen godkänt denna tanke kan man, herr Sundberg, säga att vi ha en fast punkt i vår jordpolitik, så som majoriteten av vårt folk ser saken. Det är ju möjligt att herr Sundberg och åtskilliga andra ledamöter av denna kammare icke anse detta vara ett ideal att sträva efter, och det kan hända att det kommer tider då andra ideal föresväva människorna. Men för min del tror jag på den svenska bondgården såsom ideal även för den framtida jordbrukspolitiken. Jag tror på den, därför att den stått sig i så många århundraden, för att icke säga årtusenden.
När herr Sundberg tal-ar om att jordbrukarna knota och klaga och att produktionen ibland inriktas på ett sätt och ibland på ett annat, vill jag säga till herr Sundberg, att vi svenskar ju inte regera världen, utan vi måste rätta, oss efter förhållandena på andra håll. Ibland ha vi haft marknad för överskott på animalier. Den marknaden tog slut. Ibland ha vi kunnat få in spannmål i landet, och ibland har det inte varit möjligt. Konjunkturerna ha alltid växlat, och vi ha måst i viss mån rätta jordbruksproduktionen därefter, på samma sätt som utan tvivel sker när det gäller industriell och annan ekonomis-k- verksamhet. Man kan inte förebrå näringens utövare eller de ledande politikerna för att man vid vissa tillfällen nödgas lägga om produktionsriktningen.
-Vad° beträffar .frågan om det »gnat» som man enligt herr Sundberg ständigt far höra ifran jordbrukarna, är det ju också en lång historia som vi inte i detta saminanhangkunna ge oss på att reda ut. Men jag skulle vilja säga att det troligen aldrig kommer sådana tider att det inte blir nödvändigt att
Första kammarens protokoll 1.942. Nr 18- 5
