Onsdagen den 13 maj 1942. Nr 18. 69
Ang. vissa ändringar i semester-lagen. (Forts) man nog påstå att den med hänsyn till korttidsarbetarna är den mest radikala och långtgående, som något land kan uppvisa. - - o - -
Det är givet att en person, som arbetar låt mig säga tio manader i följd hos en och samma arbetsgivare, inte kan anses behöva semester i högre grad än en person, som oavbrutet arbetar lika lång tid hos tre eller fyra olika arbetsgivare. Men det kan inte förnekas, att det också finnes stora grupper av arbetare med korttidsanställningar hos olika arbetsgivare, som mer eller mindre nödtvunget ha längre eller kortare vilopauser mellan de olika anställningarna, och dessa kunna givetvis icke ur rekreationssynpunkt, om man lägger den till grund, göra anspråk på någon särskild semesterperiod. Vissa regler måste därför nödvändigtvi-s angivas och vissa gränser uppdragas. Vår nuvarande semesterlagstiftning är uppbyggd enligt det systemet, att man ställer krav på en viss lägsta kvalifikationsperiod - sex månaders fortlöpande anställning - för att rätt till semester skall erhållas eller, då semester icke direkt kan uttagas, semesterersättnin .
Krax? på en sänkning av kvalifikationstiden ha redan flera gånger framförts här i riksdagen trots lagens korta livstid, nu senast i de motioner, som här behandla-s, och särskilt då med hänsyn till landets skogsarbetare. Man förmenar, att man nu fått ögonen öppna för betänkliga brister i lagen beträffande denna arbetargrupp och att dessa nu böra rättas till. Detta är alldeles felaktigt. Läget är precis detsamma i dag som då lagen skrevs. Problemen äro precis desamma som dåfspörsmålet är endast om man anser sig böra finna enannan lösning på frågan i dag än den som då godtogs. Utgångspunkterna och svårigheterna äro alltjämt desamma. -
På Norrlandshåll har man pekat på, att ofta nog en -skogsarbetare under vintern sysslar med huggning åt ett bolag, men att han när våren kommer tar flottningsarbete och kan-ske delvis får syssla med samma timmer som han själv huggit under vintern. Denna fortlöpande arbetsperiod motsvarar kanske tillsammans den lagstadgade kvalifikationsperioden, men han kan ändå inte få någon semesterersättning enligt nuvarande bestämmelser, eftersom han forinellt arbetat åt två olika arbetsgivare. Även andra arbetskombinationer av samma innebörd kunna tänkas. Huru man här skall rättvisast ordna, kan ju vara litet tveksamt. Men är det inte ofta så, att skogsarbetaren slutar sin huggning på våren när flottningen börjar och då går dit, där han förtjänar bäst? Hade han stannat kvar i skogen, skulle hans förtjänst visserligen blivit något mindre, men då hade han i gengäld haft rätt till semesterersättning. Nu har han så att säga på annat vis intjänat sin semesterersättning och kanske betydligt mer än vad den skulle ha uppgått till. Jag undrar om det i ett sådant fall kan sägas vara riktigt rättvist, särskilt om man tänker på hans kamrater som eventuellt ha stannat kvar på den gamla arbetsplatsen i skogen, att han nu skall få någon sorts dubbel semesterersättning. Dessutom får man icke bortse från att semesterersättningen i viss mån måste betraktas såsom en uppmuntringspremie för uthålligt arbete hos en och samma arbetsgivare. Detta är ju en av de synpunkter som ligga till grund för hela semesterlagstiftningen. Jag skall inskränka mig till detta enda exempel för att visa på svårigheten att nå fram till en rättvist avvägd lösning, fastän naturligtvis oändligt många fall skulle kunna andragas, där gränserna äro ganska flytande.
4- Det är självklart att om man sänker kvalifikationstiden, såsom begäres i motionerna, blir det flera som- fåsemesterlön. Men samtidigt avviker man allt
- ner och iner fran detegentliga ändamålet med hela semesterlagstiftningen och
glider- i stallet över till ett system. där semesterlönen endast blir en maskerad rzeäiåklciililišforhöjning. Detta anser jag vara en mycket betänklig och osund ut
