Onsdagen den 13 maj 1942. Nr 18. 71
Ang. vissa ändringar i sentesterlagen. (Forts) avgjort frågorna till arbetarpartens nackdel. Jag är för min del övertygad om att arbetsdomstolen i dessa fall har fällt sina utslag efter en som-vanligt nog: grann prövning. Men när man får bevittna att en arbetare varit så länge i tjänst hos samma arbetsgivare under ett år att han förtjänat över 3,000 kronor, alltså nära full årslön, men ändå. inte skall vara berättigad till semester därför att han inte är anställd i lagens mening, måste man yrka på att lagen ändras och kompletteras så att dylikt undvikes.
Stora grupper av säsongarbetare kunna inte heller få någon semester. De kunna arbeta hela sitt liv utan att någonsin bli berättigade till semester. Enligt min mening bör ett försök göras att rätta till en sådan brist, om det visar sig möjligt. - -
Med hänsyn till det nu anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Berg, Robert: Herr talman! Jag skulle vilja erinra den förste ärade talaren om att när på sin tid lagen om arbetstidens begränsning beslöts av riksdagen, restes principiella betänkligheter mot denna lagbestämmelse. Förhållandet var enahanda, då det gällde semesterlagen 1938.
Att semesterlagen sådan den beslutades 1938 ingalunda var tillfredsställande, voro vi ju redan då på det klara med. Sedan dess har man emellertid vunnit ytterligare erfarenheter på detta område, och det har då visat sig att ofantligt många arbetargrupper av olika kategorier, som icke kunna anses ha någon form av fast anställning, till följd därav icke falla under lagens bestämmelser. Om en arbetare har varit tillfälligt anställd hos en arbetsgivare under 8, 9 eller 10 månader, så har arbetsdomstolen som bekant dekreterat att han icke har varit anställd i lagens mening och följaktligen icke är berättigad till semester. Detta förhållande har gjort sig gällande i fråga om åtskilliga arbetsområden, och man har därför ansett det önskvärt att försöka få till stånd en justering, om detta kan låta sig göra.
Det är icke främmande för motionärerna. att problemet är svårlöst. Det har inte heller varit främmande för motionärerna att den utredning i detta avseende, varom vi ha gjort framställning, måste giva vid handen de svårigheter som möta i denna fråga. Vi ha emellertid många bevis för att det inte allenast är lagens bestämmelser som lägga hinder i vägen för dessa tillfälliga arbetare att få seinester. I många fall ha nämligen arbetsgivarna ställt sig oförstående till det berättigade i ett sådant krav. Jag fäster mig i detta avseende särskilt vid den mening i frågan som framförts av Norrlands stuvareförbund och Södra Sveriges stuvareförbund. I deras skrivelse omtalas att de extra stuveriarbetarna icke ha någon- fast anställning utan i stor utsträckning äro lösa arbetare, och det är riktigt. Men när man från organisationernas sida gjort framställning om att dessa extra arbetare skulle få en fast anställningsform, fastän i andra eller tredje hand, så har svaret blivit att det kan man inte vara med om. Man har sålunda härvidlag visat en fullständig motvilja mot att ordna anställningsförhållandena för dessa arbetare.
Man har sa-gt att en arbetare utan kontinuerlig anställning icke har behov av semester på samma sätt som de, som ha sådan kontinuerlig sysselsättning. Men hur skall man kunna påstå någonting sådant? Ända till för ett tiotal ar sedan hade man den uppfattningen bland arbetsgivarna vid Sveriges hamnar, att de som arbetade vid hamnarna icke voro i behov av någon semester. De arbetade inte mer än 1,500 timmar om året och voro lediga den övriga tiden, menade man. Men de som -ha prövat detta arbete ha säkerligen en annan uppfattning. Arbetsgivarna fingo ju också så småningom lov att gå med på att dessa kategorier av arbetare skulle ha semester.
