16 NP 19- Ûllfldagen den 20 maj 1942.
Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Fort/s.) ger att det finns många elever i gymnasiet i Luleå, men att det inte är på det sättet att gymnasiet inte kan fortsätta med sitt arbete i alla fall. Nu är det så. att åtskilliga gymnasister som bo i Boden resa ned till Luleå gymnasium Järnvägsresan mellan Boden och Luleå tar 45 minuteri anspråk. Det är inte en så fruktansvärt lång resa. Man tycker att det skulle vara möjligt att ordna om inte med -tåg så med skjutsar, på det sättet att de Bodenpojkar som vilja gå i gymnasium skulle kunna fara ned till Luleå. I Luleå är latingymnasiet ganska litet belagt. Det är realgymnasiet som är ansträngt. I Haparanda som inte heller ligger så förfärligt långt därifrån, finns också latingymnasium och realgymnasium, och där finnas snart inga elever kvar på latingymnasiet. Nu föreslås att vi skulle inrätta ett tredje latingymnasium i Boden. Utskottet har sagt att det väl ändå inte går för sig, ty om Boden skall ha latingymnasium, måste Haparandagymnasiets latin-linje avvecklas.
Det är således åtskilliga invecklade spörsmål d-et här är fråga om. Framför allt har man emellertid att taga hänsyn till de statsekonomiska synpunkterna, och dem framförde herr Sven Larsson i fråga om min motiveringsreservation alldeles i onödan. Hur mycket rör det sig om när det gäller Bodens gymnasium? Det rör sig om 15,000 kronor första året och 97,000 kronor när gymnasiet är färdigorganiserat. Jag anser att man här har rätt att draga fram de statsfinansiella synpunketrna. Jag vet inte, ifall jag gör mig löjlig genom att taga en så liteii summa i min mun när det gäller dessa synpunkter, men jag har för mig att lika blygsamma summor tagits i munnen av både besparingsberedningen och andra i samband med frågan om det statsfinansiella läget, och jag är inte riktigt säker, om inte även departementschefen i samband med frågor om upprättande av nya gymnasier har varit inne på spörsmålet vad det statsfinansiella läget kräver.
Jag tycker således att Bodens gymnasium bör få vänta åtminstone ännu ett år, så att man kan se litet klarare i den här saken. Av kända orsaker har jag inte stora förhoppningar om att min reservation på den punkten skall vinna kammarens bifall. Jag märkte ju när det var fråga om småskoleseminariet i Haparanda att det är synnerligen svårt att tala emot vad som med rätt eller orätt kan betecknas såsom Norrlandsintressen. .
Vad min motiveringsreservation beträffar ligger emellertid saken till på ett helt annat sätt, såsom kammaren beh-agade finna av mitt förra yttrande. Där gäller det inte ett enda öres utgiftsökning, och därför kunna de statsfinansiella skälen i det fallet icke åberopas. Det gäller, såsom jag sade, endast att undanröja en olycklig försämring av undervisningen vid våra läroverk, genomförd år 1940 på grund av att man då behövde spara in på läraravlöningarna. Herr Sven Larsson har rätt i så måtto att det nog fortfarande behöver sparas in på läraravlöningarna, men när den reservation jag har avgivit inte ökar utgifterna, förstår jag inte att den har med den saken att göra.
Jag skall tala om vad departementschefen själv sade år 1941. Han sade att en ytterligare höjning av undervisningsskyldigheten icke försämrade undervisningsresultatet under förutsättning att gränsen för lärarnas förmåga att prestera en fullgod undervisning icke därigenom överskredes. Ur denna synpunkt och under nämnda förutsättning vore en höjning av undervisningsskyldigheten icke ägnad att i samma grad som övriga diskuterade besparingsåtgärder ingiva betänkligheter, förklarade departementschefen. Och han fortsatte sedan, att vid bedömande av lämpligheten av en sådan åtgärd finge emellertid även hänsyn tagas till den skärpning av arbetslösheten bland lärarna som skulle bli följden därav. -
Jag har påpekat, att min reservation inte skulle medföra någon ökad arbetslöshet bland lärarna. Bifall till min motiveringsreservation skulle således inne
