Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 39
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts) nivån däremot under en längre tid kan bibehållas oförändrad, dessa tilläggslån i sinom tid helt skola avskrivas. Det är alltså fråga om en subvention för att hålla hyrorna tillbaka. - -
Om riktlinjerna för samhällets bostadspolitik äro ju faktiskt alla ense. Jag medger dock, att när jag hörde herr von Heland tala, trodde Jag att han skulle sluta sitt. anförande med ett avslagsyrkande, men när Jag fann att han deltagit i statsutskottets behandling av ämnet, förstod Jag att så inte gärna kunde bli fallet. Det förvånade mig, att man begränsar sig till att yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen, när man framför så kraftiga invändningar, som att den politik som här förord-as, leder dels till att jordbrukets nybyggnader uppskjutas, dels till att landsbygden alltjämt kommer att avfolkas och dels till att vi sannolikt inte kunna lösa vår befolkningsfråga, därför att det är bönderna som fortfarande vilja ha barn och sörja för upprätthållandet av nativiteten.
Ehuru jag helst skulle vilja det, kan jag inte underlåta att yttra mig även om reservationen. Såvitt jag uppfattade herr von Heland rätt - och jag tror att jag gjorde en ordagrann anteckning förklarade han, att reservationen innebar, att förhållandena på detta område först måste ordnas, innan subventioner lämnas. Skulle det vara innebörden i reservationen, kan jag inte se annat än att man åtminstone måste klargöra, vad man menar med att förhållandena icke äro ordnade, ty reservationen begränsar sig ju inte till att omfatta allenast jordbrukets byggnader, utan enligt reservationen skall i motiveringen införas, att utskottet finner »angeläget vara att för att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro så ordnade, att förekommande olägenheter i fråga om ackordspriser och byggnadskostnadernas höjd så långt som möjligt bliva undanröjda".
Herr Nilsson i Landeryd karakteriserade uttalandet såsom mjukt. Jag hoppas att reservanterna avsett, att det skall vara mjukt, men för mig framstår det framför allt såsom obegripligt. Det talas om »olägenhetem i allmänhet och om »byggnadskostnadernas höjd» och det talas om att de skola »så långt som möjligt bliva undanröjda». Detta. sätt att uttrycka sig kan ju, även om man har god vilja att komma överens, faktiskt föranleda tvister om varje ords praktiska betydelse.
När statsmakterna i fjol behandlade frågan om byggna-dskostnaderna och då speciellt arbetslönerna, pågingo förhandlingar mellan parterna på byggnadsmarknaden. Dessa voro icke avslutade när riksdagen fattade sitt beslut, och det var därför lätt att då förstå motiveringen, att ett avtal skulle vara slutet på byggnadsarbetsmarknaden, innan de anslag som då skulle beviljas, finge tagas i bruk. Men det slöts ett avtal för den väsentliga delen av bostadsbyggnadsmarknaden under föregående år. Det innebar icke så stor sänkning av arbetslönerna, som kanske många hade hoppats på, men en faktisk sänkning av lönerna kom i allt fall till stånd. Jag förstår därför inte att man, 1 denna del åtminstone, kan tala om att förhållandena äro oordnade. Om man syftade uteslutande på ordningen på landsbygden, är det ju bekant, att de onskemål som ha uttalats om ett avtal med vissa särskilda bestämmelser för landsbygden, icke ha blivit förverkligade.
Jag tycker naturligtvis att det på sitt sätt är beklagligt, att denna fråga om att soka ordna vår bostadsmarknad, i riksdagen skall bli ett spörsmål huvudsakligen om den gamla tvistefrågan om ackordssatser och timlöner o. dyl. för landsbygden. Tvisten gäller 1 främsta rummet ekonomibyggnader, som inte alls aro berörda i de sammanhang, som propositionen och statsutskottsutlåtandet avliandla. Men det kan nu inte hjälpas.
