44 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Ang. åtgärder för 1 *lj ,,. J -^-^^- främjande m. m. (Forts) ligen som man skall utöva press på för att få byggnadsproduktionen i gång? Man bjuder ut sekundärlån och tertiärlån, och man erbjuder andra förmåner i fråga om förvärv av tomter o. s. v., men ingenting hjälper. Vi stå. inför den möjligheten, att alla tättbebyggda samhällen, framför allt städerna, komma att uppvisa bostadsbrist l detta läge måste man från statsmakternas sida. avgöra var man har möjlighet att utöva effektiv press, så att icke utvecklingen blir katastrofal. Därvidlag ha vi i en motion pekat på att man borde ålägga kommunema skyldighet att sörja för bostadsbyggandet, i vissa former och inom vissa gränser.
Man kanske här invänder, att den kommunala självstyrelsen icke .vill veta av några ingrepp från statsmakternas sida med åläggande exempelvis i detta fall att bygga bostäder. Jag tror inte, att man här i den kommunala självstyrelsen gör något ingrepp, som av den överväldigande majoriteten inom kommunerna själva skulle betraktas såsom ett otillbörligt ingrepp från stats- makternas sida. Tvärtom tror jag att befolkningen inom kommunerna till överväldigande del skulle betrakta det såsom synnerligen glädjande, om statsmakterna ville genomföra en lagstiftning, varigenom de kommunala instanserna tvingades tillse, att människor icke behöva bo i hälsovådliga bostäder, ja kanske rent av under bar himmel eller i tält vid ogynnsamma väderleksförhållanden, såsom faktiskt redan nu förekommer. Omvårdnaden om folkstammen, omtanken om folkhälsan och många andra synpunkter måste ju ändå. göra klart för oss, att det är ett ovillkorligt intresse från det allmännas sida att någon instans kan åläggas sörja för att svenska folket har någonstans att bo.
Detta är för mig så klart att jag inte förstår, att utskottet här har avvisat det förslag vi ha framlagt. Vi ha ju inte alls begärt någon lagstiftning, mer eller mindre hastigt tillkommen, som skulle kunna vara till någons förfång. Vi ha endast föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att man skulle utarbeta förslag till en sådan lagstiftning som jag här har talat om. Utskottet säger: »Det torde kunna förväntas, att kommunerna utan statligt tvång vidtaga de åtgärder, som sålunda böra ankomma på dem.» Jag måste verkligen, om det händelsevis ännu finnes någon representant för utskotts:majoriteten närvarande här i kammaren, ställa den frågan, varpå utskottets förväntan i detta fall grundar sig. »Det torde kunna förväntas», heter det. Har utskottet tagit del av de faktiska förhållandena, måste utskottet säga motsatsen, nämligen att .efter vad vi nu ha sett, torde det icke kunna förväntas att kommunerna utan statligt tvång vidtaga de åtgärder, som böra ankomma på dem. Ty det visar den faktiska utvecklingen. Det visa förhållandena här i Stockholm, om herrarna bara ville ta en titt därpå. Stockholms stads bostadspolitik är ett kapitel för sig, som jag i en annan parlamentarisk församling tämligen mycket har sysslat med. Jag skall inte här ta upp den bostadspolitiken till granskning, efters-om det icke tillkommer riksdagen att behandla den. Men en sak hör till detta sammanhang, nämligen att Stockholms stads envisavägran att kommunalt gripa in för att främja bostadsbyggandet har medfört att vi redan i höst i Stockholms stad stå inför en katastrofal situation på bostadsmarknaden. Herrarna kunna också gå till åts-killiga kommuner ute 1 landet. där bostadssituationen är svår, och ni skola få klara papper på att det icke torde kunna förväntas att kommunerna komma att göra vad som borde vara deras skyldighet. -
När socialministern granskat dessa förhållanden, har han kommit till den uppfattningen, att det nog inte är uteslutet att vi, därest situationen något förvärras, måste gå in på linjen att lagstifta för att tvinga kommunerna att göra sin skyldighet. Ja, där stå. vi nu. Skall man först ha katastrof och sedan lagstiftning? Är det inte bättre att lagstifta, när man ser katastrofen såsom pers
