40 Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.
Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.) femtio procent. Vi kunna då tänka oss det fallet, att en hemmansägare vill bygga en väg. Han får då i bästa tänkbara fall bidrag till kostnaderna med femtio procent. Vi antaga att vägen kostar 8,000 kronor. Han skall således själv betala 4,000 kronor. Det säger sig självt, att detta blir svårt för de flesta, och följden blir att de hesitera.
Jag vill för att inte bli missförstådd säga ifrån, att vid tilldelandet av ett stöd som detta hänsyn givetvis måste tagas till om möjligt alla på frågan inverkande faktorer. Det är ur den synpunkten, som jag icke kan dela herr Sundbergs uppfattning om att man kan ta bort den glidande skalan. Jag har tvärtom den meningen, att oavsett on; grundbeloppet utgår med tjugufem procent eller om det till äventyrs skulle vara någon annan procentsats, bör därpå. byggas en glidande skala, och detta, herr talman, av följande skäl. Därest anläggandet av skogsvägen tillför den enskilde anläggaren en så betydande vinning, att han så att säga får beloppet inbetalt på ett eller två år, är det inte rimligt, att han skall ha samma bidragsprocent som den, som får mycket svårare att förränta sin väg och som kanske får hålla på många år, innan han fått den något så när förräntad. Sunda förnuftet säger, att här måste göras en distinktion. Men därtill kommer, herr talman, den speciella situation som nu råder, nämligen bränslesituationen. Det ges enskilda skogsvägar, som ur allmännyttans synpunkt, alltså ur synpunkten av nödvändigheten att tillgodose bränslemarknadens behov utan att angripa gagnvirkesbeståndet, fylla ett så behjärtansvärt ändamål, att det kunde vara rimligt att ge en bidragsprocent, som ligger ganska högt.
Jag vill påpeka vikten av att gagnvirket skonas överallt i landet, Ju mindre vedbränsle man kan frambringa i Norrland, dess mer hotas värdefulla gagnvirkesbestånd i mellersta och södra Sverige. Det blir helt naturligt fråga om en geografisk förskjutning söderut av exploateringen för bränslebehov, i den mån som Norrland icke kan leverera de kvantiteter som man begärt. För Norrlands vidkommande ha vi stora bestånd av klent virke, "bakskogarna" som de populärt bruka benämnas. Det är i den rådande bränslesituationen mycket viktigt, att dessa skogar kunna utnyttjas, så att gagnvirkesbeståndet kan skonas. Men därför är just skogsvägen en huvudförutsättning.
Skogsvårdsstyrelsen har att vid beviljande av anslag pröva varje särskilt fall och taga reda på de särskilda förhållanden som råda samt bilda sig ett omdöme om den rimliga räntabiliteten av den ena eller den andra väganläggningen. Den skall till på köpet bedöma vad en dylik väg kan vara värd ur den allmänna bränsleanskaffningens synpunkt. När vi således ha denna individuella prövningsmöjlighet, varför skall man då sätta gränsen för bidrag vid femtio procent? Varför inte medge möjlighet att ge bidrag upp till sjuttiofem procent av kostnaden för företaget?
Min ärade vän herr Granath menade, att med så stora bidrag kommer resultatet att bli ett så mycket färre antal väganläggningar. Jag vågar försäkra. att detta betraktelsesätt måste vara oriktigt, ty de undantagsfall som kunna komma att statueras, där man går upp till sjuttiofem procent, bli enligt sakens natur mycket få. Det blir givetvis sådana fall, då den enskildes båtnad av företaget liksom räntabiliteten på detsamma äro mycket små men då det ur bränsleanskaffningssynpunkt är i högsta grad önskvärt att väganläggningen kommer till stånd.
Vi kunna inte vara betjänta med den tingens ordning, att det är bolagen som i detta fall gagnera på en anordning, som verkligen borde vara ägnad att hjälpa bönderna och de mindre. Skogsägarna, vilka emellertid med den nuvarande bidragsbestämmelsen mestadels bli ställda utanför. Detta är, herr talman, det faktiska läget i det län jag har äran representera i denna kammare.
