Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 65
Ang. åtgärder för bostadsproduktiorzens främjande m. m. (Forts.) de efter landsbygdens särskilda förhållanden, om vi överhuvud taget skola kunna komma till ett förnuftigt resultat på detta område. Nödvändigheten av detta belyses också av herr Anderssons i Bussjö redogörelse för betalningen för de omtalade portarna, som ju uppgick till ett fullkomligt orimligt belopp. Det var endast en liten detalj i byggnadsavtalet, men det är säkerligen-inte det enda exempel som kan anföras för att visa, vart det leder, när man tvingas tillämpa ett för landsbygdens förhållanden orimligt avtal på ett område, där det inte
assar. p Reservanterna ha inte med ett enda ord motsatt sig vare sig utskottets motivering eller kläm, utan vi äro eniga med majoriteten i denna del. Det är blott detta lilla stycke med våra reflexioner om nödvändigheten att göra något på detta område, som vi vilja ha in i motiveringen i konsekvens med riksdagens uttalande förra året.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Andersson, Alfred: Herr talman! När jag berörde frågan om de höga byggnadsackorden, var jag fullt på det klara med att jag trampade på ömma liktornar, om jag så får uttrycka mig. Men är detta liktydigt med att begå en brottslig handling? »
Jag har suttit här i stillhet och dragit den slutsatsen, att man på sina håll synes förmena, att jag begått ett rysligt brott, eftersom jag den 6 maj i god tro förde vidare en uppgift, som jag fått vid två olika tillfällen. Det gällde en summa av 198 kronor, som vederbörande påstod vara riktig, men som han sedan måst justera till 187 kronor. Skillnaden är således 11 kronor. Tänk, vilket svindlande belopp och vilket brott jag gjort mig skyldig till! Jag förstår, att det är kärkommet på sina håll att kunna slå ned på detta, men, mina herrar, är detta enda gången i Sveriges riksdag, som en ledamot har råkat lämna en felaktig siffra?
Jag lyssnade med stort intresse till herr Larssons i Varberg sakliga anförande. Han ville fastslå, att arbetarna aldrig fått mer än 11 kronor. Nej, det ha de inte fått i timlön, men sedan ha de begärt ackord och fått detta uppmätt till 100 procent och något däröver. Jag förmodar, att när de i sinom tid ta ut ackordet, bliridet något över 22 kronor i stället för 11.
Vad har jag då gjort mig skyldig till? Jo, jag har anfört siffror, som jag har tagit från de mätningsinstrument, som upprättats av byggnadsfolkets och byggnadsarbetarförbundets egna förtroendemän. Om dessa siffror äro felaktiga, kan väl inte jag stämplas såsom brottsling, utan det få de, som uppgjort dessa mätningsinstrument, svara för. Jag har tagit uppgifterna för att vara fullt riktiga och därför anfört dem här i riksdagen.
-Nu säger man, att man inte skall generalisera. Det har jag heller aldrig gjort.-Jag har inte med ett enda ord antytt, att det ligger till på detta sätt över hela l1njen,-men, mina herrar, vad det gäller denne byggmästare i Bussjö, visa dessa mätningsinstrument, som omfatta praktiskt taget hela hans byggnadsproduktion under år 1938, att ackorden för nybyggnader för hans vidkommande ligga över 100 procent över timlönerna. Därmed har jag inte sagt, att det are på samma sätt även för andra byggmästare. ag .har t. ex. också uppgifter fran byggnadsfirmanparsson & Lantz. De ligga inte fullt så högt. I två fall uppgingo deras ackord till inemot 100 procent och i övriga fall mellan 60 och 80 procent. "J ag har inte ansett mig behöva taga med de siffrorna, ty vad jag velat fastsla är endast, att byggnadsackorden äro onaturligt höga för vissa arbetsmoment och därför måste justeras om.
J ag har vidare åberopat dessa byggmästare och nämnt deras namn därför
Första kammarens protokoll 1942. Nr 20, i * 5
