Onsdagen den 22 april 1942. Nr 15. 41
Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts) Om man ser på situationen i Västernorrlands län sådan den ter sig i dag på detta område, finner man, att det väsentligen är bolagen som kunnat hålla sig framme, medan detta av ekonomiska skäl inte vant iiiöjligt för de mindre skogsägarna.
Utskottet har i sitt utlåtande hänvisat till att det ju finns möjlighet att sammanslå sig och bilda föreningar. Det är alldeles riktigt, och detta bör givetvis uppmuntras. Det kan då göras kollektiva framställningar från dylika särskilt bildade föreningars sida. Men lägg märke till, att det dock åligger den enskilde skogsägaren, även om han är med i föreningen, att betala sin anpart. Läget är för många av dessa mindre skogsägare sådant, att denna kan bli betungande nog, såvida inte bidragsprocenten höjes.
Jag kan sålunda, herr talman, icke se någon som helst risk i att gå på den linje som reservanterna förorda, att man alltså i särskilda fall kan få bidrag med ända upp till sjuttiofem procent av kostnaderna för ett vägföretag.
För övrigt vill jag, herr talman, tillägga, att denna fråga om skogsvägarna hör till de allra viktigaste i ett land, där så väsentliga kapitaltillgångar äro investerade just i skogen och skogsmarkerna. Skogsvägarna betyda ju inte bara att man får fram bränslet. De utgöra ett led också i den allmänna skogsvården, liksom de utgöra ett led i skogsbrandskyddet. De utgöra överhuvud taget en kommunikation i skogarna, som medger en utökning av arbetssäsongen för arbetarna o. s. v. Denna fråga är med andra ord en central fråga för hela skogsvården, i vad det gäller både dess kulturella sida och dess ekonomiska sida.
Jag anser därför, herr talman, att det vore riktigt och välbetänkt att i detta fall följa reservanterna. Jag måste säga, att när man utan diskussion gång på gång är med om att öka statsstödet åt en annan landsända, som gör anspråk på subvention för sin odling, kan det väl också finnas skäl att någon gång tänka på den landsända, som får vara med och bära kostnaderna för regleringar på annat håll, men som tyvärr, herr talman, fått så liten återbäring ännu, att det finns många räkningar att driva in.
Jag hemställer om bifall till reservationen.
l- herr Engbergs yttrande instämde herrar Svedberg, Gillströin, Edin, Nässtrom, Söderkmst och Näslund.
Herr Eriksson, Carl: Herr talman! Jag får erkänna att jag har mycket svårt att förstå den tankegång, som föresvävat reservanterna i deras ställningstagande. På vilken geografisk plattform man än befinner sig, för att citera herr Engbeorg, maste man väl -helt enkelt efterlysa trollkonster för att kunna hävda påstaendet, att en höjning av bidragsprocenten till sjuttiofem procent, om anslaget fortfarande är begränsat till 3,000,000 kronor, icke skulle inverka menligt på det syfte man föreger sig vilja gagna, nämligen att i dessa tider söka få; fram mera virke för bränsleförbrukningen. Om motionärerna haft någon mening med sin motion och reservanterna menat detsamma, så måste de självfallet avse, att nagra skola komma ioatnjutande av dessa 75 % i bidrag. Jag antar, att reservanterna vilja gagna sa manga som möjligt, men vilja de gagna många, för1111115111!- dg,-II-19d fal 0011 ell, som de vilja gagna, möjligheten att nå det syfte de saga sig vilja na.
En annan sak bör man inte heller alldeles glömma bort, då man går att här fagfl- Ställning, och det är bidragsprocentens storleksordning i förhållande till štfïtelï bldwg på» andra oniraden.-Det är svårt att leta fram ett motsvarande
al dar staten i bidragstracker sig sa långt som till 75 %. Man är vida blygsammare på andra områden. Man håller sig i regel omkring 25 %. Här tyckas
