4.2 Nr 15. Onsdagen den 2:3 april 1942.
Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (F orts.)
i alla fall anspråken vara ställda nära nog så högt, att man bara har att vänta, att nästa motion kommer att innebära, att staten helt skall bekosta dessa skogsvagar.
Ytterligare en omständighet, som man ej bör bortse från, är givetvis det förhållandet av en skogsväg, då den har kommit till, gagnar inte bara vid ett tillfälle, utan att skogsägaren har under en lång följd av år nytta av vägen då det gäller att uttaga virke av skogsbeståndet inom området.
Det förefaller mig, som om första kammaren hade allt skäl att betänka sig, då den går att taga ställning till denna fråga. Det förefaller, som om Kungl. Maj:t och jordbruksutskottets flertal gått den råtta vågen, då de föreslagit, att man skulle hålla sig till de femtio procenten, och jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Mann-erskantz: Den ärade länschefen i Västernorrlands län gjorde sig redan i första meningen av sitt anförande skyldig till uttalanden, som inneburo två felaktigheter. För det första utgick han från att det hår vore ett alldeles utpräglat Norrlandsanslag. Jag vill då såga att i detta anslagsbarndom - de första åren, då det kommit till - tror jag nog, att det mest användes just nere i sydligare landsändar, särskilt i Småland, och fortfarande finnas där mycket stora områden - även i Småland är det nämligen gott om mil - som äro svåråtkomliga för avverkning. Därför är det inte riktigt att säga, att man inte längre tänker på andra landsändar, när man inte har nytta av anslaget själv. Det län jag representerar har kanske inte i fullt samma utsträckning men dock i betydande omfattning behov av sko-gsvägars utbyggande, och det skulle ur den synpunkten vara oklokt av mig ur valtaktisk synpunkt att hålla det anförande jag nyss höll, men jag anser, att det icke var det, och även om det varit det, skulle jag ändå säga som jag sagt, ty folket behövs nu för andra* arbeten än till att bygga vägar. Vi se ju också, att statsmakterna ha inställt så gott som alla vägbyggen i övrigt.
Den andra saken, som var felaktig, var den, att landshövding Engberg här ville låta påskina, att jag var mer angelägen, att det skulle ges stöd åt sådana näringar, där jag själv kunde vara intresserad. Jag vill då framhålla, att jag har här i denna kammare under många år framfört synpunkter, som jag sedan i hemorten fått kämpa rätt mycket för att försvara. Så var fallet, när det gällde en hel massa bidrag av den arten, att de utgå direkt till t. ex.. en jordbrukare eller vilken näringsföretagare som helst. Jag har framhållit, att man därvidlag skall vara varsam, och det har jag fått höra av många hundra gånger ute i valrörelsen och i min hembygd och även här i kammaren. Men jag är inte så förskräckligt rädd därför, ty det är nog ändå riktigast att man talar för det man helst vill tillråda och anser vara det riktigaste. När det gäller soekerbetsodlingen, som landshövding Engberg särskilt nämnde, vill jag såga, att även i den frågan. har jag tagit den positionen, att jag så sent som i fjol sade, att som den saken låg till, finge jag lov att finna mig i tvångsåtgärder, och även beträffande den frågan har jag fått mer än nog av arbete för att lägga saken till rätta. Jag tycker således, att herr Engberg bort vända sig till en annan person i fråga om dessa ting, ty jag anser det inte fullt rättvist att här apostrofera mig.
När det sedan gäller själva den här föreliggande frågan, så är det väl inte heller rilrtigt, sein herr Engberg säger, att den, som har stor möjlighet att få de här kostnaderna amorterade på. ett eller ett par år, bör ha mindre bidrag. Han skall inte ha något bidrag alls, om man följer bestämmelserna. Det skall inte vara så, att ett företag, som förräntar sig väl och snabbt, skall ha något bidrag, och det är nog inte heller författningens mening.
Man bör vara litet restriktiv för att. få pengarna att bättre räcka till där de
