92 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Förslag till pensioøzsreglementerz för arbetare m. m. (Forts) pensionerna erkänna de sakkunniga, att dessa, belopp redan tidigare voro alldeles för låga, jämfört med arbetarnas inkomster. Om man utgår ifrån att arbetarnas ersättning för arbetet varit något så när riktigt avvägd i förhållande till tjänstemännens ersättning för deras arbete, har man alltså måst erkänna att arbetarnas pensioner tidigare varit för låga i jämförelse med tjänstemännens i motsvarande inkomstlägen. Man kan väl tryggt förutsätta att detta har varit anledningen till att pensionssakkunniga på detta sätt föreslagit höjning av arbetarpensionerna. När man har ansett det retroaktiva tillägget lämpligt i fråga om tjänstemännen, kan man enligt min mening med ännu större fog göra gällande, att mycket starka billighetsskäl tala för retroaktivt tillägg även i fråga om arbetarna, eftersom deras pensioner ha varit erkänt alldeles för låga under en följd av år.
Jag är den förste att medge, när man nu anmärker på att 1939 satts såsom gräns, att denna tidpunkt är godtyckligt vald. Vi kunde naturligtvis mycket väl ha gått längre tillbaka, till 1937 eller 1938, men då vi skulle bestämma oss för en lämplig gräns, valde vi att anknyta till en tidpunkt, som redan godtagits såsom gräns i fråga om det retroaktiva tillägget för tjänstemännen. Detta har varit den enda anknytningen härvidlag.
Sedan talas det om att en överenskommelse skulle ha träffats mellan de sakkunniga och arbetarrepresentanterna vid de förda förhandlingarna. Enligt de informationer jag har fått av dem från arbetarhåll, som deltogo i dessa överläggningar, kunde någon sådan överenskommelse icke träffas. Enligt upplysning förklarade sig arbetarpensionssakkunniga icke kunna taga ställning till denna sak, då de ansågo den ligga utanför deras uppdrag. När detta ärende behandlades i bankoutskottet, förklarade också de sakkunnigas sekreterare, att någon överenskommelse icke var träffad. Naturligtvis kan jag icke avgöra vilken av dessa motsägande uppgifter som är den riktiga, men jag måste för min del säga att man haft all anledning förmoda, att någon överenskommelse icke blivit träffad. Av de sakkunnigas betänkande framgår i varje fall icke att en sådan överenskommelse slutits.
Jag anser att billighetsskälen härvidlag äro så starka, att man icke kan komma ifrån dem. Jag förmodar att man kanske i viss mån skulle ha lättare för att tillmötesgå en framställning som denna, då det gäller en tjänstemannagrupp, än när det gäller en arbetargrupp. Arbetarna ha emellertid såväl i pensionshänseende som i fråga om sociala förmåner i samband med tjänsten varit relativt missgynnade, och jag hoppas därför att en sådan eventuell inställning härvidlag icke får spela någon roll.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Wistrand: Herr talman! Av herr statsrådets och chefen för finansdepartementet redogörelse framgick det, att i denna sak förhandlingar ha förts och att de statliga myndigheterna och motpartens ombud varit överens om ett pensionsreglemente, vilket uteslöt retroaktivitet. Det har visserligen i debatten ifrågasätts, huruvida detta påstående var med riktigheteii överensstämmande. Jag är emellertid fullt övertygad om att herr statsrådet inte har kommit med det utan att ha belägg därför. Vid sådant förhållande kommer denna fråga i ett alldeles sitrskilt läge. Jag skulle särskilt vilja lägga dem 1 dennaokammare, som äro intresserade av att tjä.nstemäns och arbetares rätt att fa förhandla med de statliga myndigheterna skall äga bestånd och utvecklas, på hjär; tat att tillse, att överenskommelser, som träffas med statsmyndigheterna, bl1 i största möjliga omfattning respekterade, åtiniiistone såtillvida, att man icke gör medgivanden utöver vad som vid förhandlingarna överenskommits. -Det ar ju alldeles uppenbart, att om det blir en vana att man utöver förhandlingsresultatet lyckas vinna något vid riksdagsbehandliiigeii, gör man det 1 längden
