Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/439

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 93

Förslag till pensionsreglementen för arbetare m. m. (Forts) omöjligt för dem, som skola föra talan för de anställda, att träffa överenskommelser. Personalombudens förmåga att sammanhålla och svara för sina egna i form av uppgörelser undergräves härigenom. Detta är ur denna synpunkt ett allvarligt fall, och man har anledning att även ur andra synpunkter se kritiskt på utskottets förslag. - - Ä f

Jag skall också be, herr talman, att få instämma i vad herr J. B. Johansson sade om det allvarliga i att införa rektroaktivitet, och vill, herr talman, i likhet med honom yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligast för att bestyrka, att den relation, som herr finansministern givit av vad som förekommit vid förhandlingarna mellan representanterna för arbetarna och de av honom utsedda sakkunniga, är riktig. Under det utredningsarbete, som föregått framlämnandet av denna proposition, fördes från arbetarhåll även på tal frågan om införandet av samma retroaktivitet i fråga om arbetarpensionerna som den, vilken tidigare har beslutats i fråga om tjänstemännens pensioner. Från de sakkunnigas sida förklarades det, att de inte ansåge sådana omständigheter föreligga, att en dylik retroaktivitet var berättigad, huvudsakligast av de skäl som här tidigare utvecklats av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet. Vi förklarade således, att vi för vår del inte voro benägna att i vårt betänkande föreslå en tillämpning av någon retroaktivitet. Det är alldeles uppenbart, att för den händelse motpartens representanter i det avseendet hade haft en annan uppfattning, skulle den ha kommit till synes i form av ett särskilt yttrande till kommitténs betänkande. När det därför från motionärens sida påstås eller åtminstone såsom en eventualitet göres gällande, att någon sådan uppgörelse, som här har talats om, inte har träffats, är det oriktigt. De sakkunniga ha för sin del den alldeles bestämda uppfattningen, att en sådan uppgörelse träffats. När man från arbetarsidan vid ärendets slutjustering inte haft något att invända mot att de sakkunniga avvisat kravet på retroaktivitet, ha vi utgått från - jag tror att vi ha haft skäl därtill - att detta förhållande innebar, att man accepterade kommitterades uppfattning och alltså anslöt sig till den och att en överenskommelse således faktiskt träffats.

Bankoutskottets ärade ordförande meddelade, att man inom utskottet hade haft kontakt med arbetarnas förhandlare och att de hade anmärkt, att de inte haft fullmakt från de äldre funktionärerna att träffa någon överenskommelse av det slag som här förutsattes skola vara träffad. Jag tycker att det påståendet är litet underligt. Jag föreställer mig, att när arbetarpartens representanter förhandlade med sina uppdragsgivare, rörde sig förhandlingarna inte bara om pensionsfrågans detaljer i övrigt, utan även om den detalj det här gäller, d. v. s. om man skulle hålla på retroaktiviteten eller uppge den. Jag föreställer mig att det var såsom ett resultat av ett övervägande av skälen för och emot inte bara i denna detalj utan överhuvud taget beträffande en överenskom-melse i pensionsfrågan, som man till slut kom till det resultatet, att man icke skulle vidhålla sin under utredningen framförda ståndpunkt i fråga om retroaktiviteten.

Doen relation, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet givit angaende vad som har förekommit inom sakkunnigkommittén, är således riktig. De sakkunniga äro för sin del beredda att bestyrka, att så har det gått till.

l ovrigt skall jagaherr talman, inte förlänga denna debatt. De realskäl som ha anförts till forman för den standpunkt, som statsrådet har intagit i propositionen och de sakkunniga i sitt betänkande, äro förut tillräckligt belysta. Som herr J. B. Johansson erinrade om, ger utskottet självt i sin motivering vitsord at dessa realskäl.