Onsdagen den 22 april 1942. Nr 15. 43
Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts) verkligen behövas. Och det är det jag skulle vilja rekommendera att man gör i mycket stor utsträckning, ty då kan man sammanlagt få mera vägar byggda för den insats, som staten gör.
Herr Sundberg: Herr Engberg yttrade, att när det nu är så., att vi ha en skogsstyrelse - eller kanske menade han en skogsvårdsstyrelse - som kan rättvist fördela dessa bidragwsprocent, varför skola vi då stanna vid de 50 procenten. Men, det är just häri svårigheten ligger, vi ha ingen skogsvårdsstyrelse, inte ens den i Västernorrlands län, som kan absolut rättvist fördela dessa vägbidragsmedel mellan de olika hemmlansägarna. Det torde mera sällan gå att rättvist klassificera den ene hemmansägaren att vana värd exempelvis 30 % och den andre 35 eller 40 % i bidrag, hur noggrant och objektivt man än försöker att gå till grunden med frågan. Det går lätt att skilja, låt oss säga, bolag och enskilda bönder åt men icke dessa senare sinsemellan. Därför tror jag, att den enda möjligheten att få denna fråga löst till både *den s-kogsägande allinänhetens och till det allmännas fördel är att gå in för en fast bidragsprocent, sedan nu den första vägbyggnadsperioden är över och därmed den egentliga motiveringen för den glidande skalan bortfallit.
.Det var beklagligt att höra-, att uppe i landshövding Engbergs län detta anslag i så liten utsträckning använts av bönderna. Jag vill emellertid vittna om, att i andra landsdelarlantbrukiarna i mycket stor utsträckning begagna sig av detta väganslag. Med hänsyn till de reflexioner, som herr Engberg knöt till detta problem, vill jag framhålla, att -syftet med detta anslag är .att stimulera till vägbyggande för att i denna kristid, då vi hotas av bränslebrist, få fram ved men däremot icke att understödja vare sig bolag eller bönder. Det får väl därför ändå anses lyckligt för Västernorrlands län, att bolagen där utnyttjat den- möjlighet, som stått till buds att bygga vägar, när nu bönderna inte ha gjort det.
l övrigt instämmer jag i vad herr Engberg sade om den stora betydelsen av detta vägaiislag. Jag delar helt och fullt hans uppfattning på den punkten. Jag tror, att herr Mannerskantz för -sin del underskattar denna frågas betydelse. Dessa skogsvägar äro något helt annat än de lan-dsvägar, vilkas byggande skulle binda arbetskraft i alltför hög grad och kunna amorteras endast på lång sikt. Det är faktiskt så, att de skogsvägar, som byggts de semare åren, varit till en ovärderlig hjälp, när det gällt att få fram vårt veclbräii-sle i dessa transportsvårigheternas tider. Inte minst tack vare dem ha vi på ett tämligen gott sätt kunnat klara oss över denna svåra vinter.
Herr ljällgren: Herr talman! Jag begärde ordet huvudsakligen för att vända mig mot en passus i herr Sandbergs första anförande. Jag vill inom parentes säga, att jag beklagar, att jag måste vända mig mot herr Sundberg, ty jag brukar oftalyssna med stort intresse på vad han liiar att säga, och ofta delar jag hans mening. Meni det här fallet kan jag absolut inte dela hans uppfattning. Han yttrade nämligen, att han ville göra en hemställian till jordbruksministern om att denne för ett kommande år måtte föreslå ett fixerat anslag for det här ändamålet och alltså taga bort den glidande skalan. Jag kan absolut inte vara med om att detta skall stå oemotsagt i kammarens protokoll, och Jag skulle för min -del såsom motvikt till herr Sandbergs önskan vilja vädja till herr jordbruksministern om att han må fortsätta på den här inslagna vägen och (gm möjligt föreslå ett höjt statsbidrag med hänsyn till vad vi nu här ha US a .
Jag skulle sedan vilja säga till herr Granath - trots att ett bemötande redan kommit från herr Engberg - att när herr Granath säger det väl är bättre
