Oiisdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 35
Ang. ändrade bestämmelser om fvattenreglering. (For-ts.) industrier det här kan bli fråga om och vilket kraftbehov de komma att få. Man vet inte, om de själva kunna på olika sätt sörja för sin drivkraft, såsom våra nuvarande skogsindustrier som bekant göra, dels inom sig själva och dels genom utbyggnad av vattenfall. Man bör därför i samband med de utredningar, som nu här föreslås och som i dag komma att begäras från riksdagens sida, taga hänsyn till denna omständighet och få klarlagt, hur detta industriella kraftbehov kan tillgodoses i fortsättningen.
l vattenlagen lära för närvarande icke finnas några bestäminelser som kunna förhindra att all kraft, som icke går till förbrukning inom ramen av bygdekraftsinstitutet, överföres till andra landsändar, och det är alltså inte uteslutet att frånvaron av skyldighet att tillhandahålla industrikraft i de norrländska bygderna kan komma att verka hämmande på den industriella utvecklingen i Norrland. i
Men det är ju inte nog med att tillgången på sådan kraft tryggas, utan det är också nödvändigt att den tryggas till skäliga priser. Tankegången bakom den oro, som gör sig gällande, är den att de vattenfall, som ligga bäst till och billigast kunna utbyggas, undan för undan komma att tagas i anspråk för överföring till* andra landsändar. Detta skulle ha till följd att ju längre utbyggnaden fortskridit, ju dyrare skulle det bli att utvinna ytterligare kraft. Finns det inga särskilda lagbestämmelser därom, kan man sålunda riskera att nytillkommande norrlandsindustrier alltid måste räkna med att få betala för elektrisk kraft efter kostnaden för den senaste utbyggnaden, alltså ett pris avsevärt högre än om Norrland finge disponera över den billigaste utbyggda kraften.
Jag tror inte att jag behöver säga mera för att man skall förstå både detta problems innebörd och att det är av synnerligen stor betydel-se. När nu våra vattenkraftsproblem, icke minst i vad d-et gäller Norrland, aktualiserats - både deras ekonomiska och organisatoriska sidor, som berördes i tidigare behandlade motioner, och deras lagsidor, som beröras i den nu föreliggande motionen och i utskottsutlåtandet - ge-s det ju tillfälle att i detta sammanhang taga upp även ifrågavarande problem och undersöka, om detta kan lösas genom en utvidgning av bygdekraftsinstitutet eller på annat sätt. Skulle farhågorna och oron i deüa avseende icke ha så stort fog för sig, som man måhända på de håll, som jag åberopat, har föreställt sig, kan detta också bli klarlagt.
Lika litet som den föregående ärade talaren har jag anledning att ingå på innehållet i andra lagutskottets föreliggande utlåtande. Den värdiga och sakliga opinionsyttring, som gjort sig hörd ifrån Jämtland både genom ett representativt opinionsmöte i Östersund, genom skrivelser till Kungl. Maj:t och genom uppvaktning ho-s andra lagutskottet, har i det föreliggande utlåtandet fått ett i stort sett tillfredsställande svar, ett svar som på vissa punkter trots utskottets försiktiga skrivsätt innebär en ganska allvarlig kritik av de metoder som man där uppe begagnat sig av. Jag fäster uppmärksamheten på att den föregående ärade talaren, som ju var ordförande i det särskilda utskott vid 1339 års urtima riksdag, som behandlade lagförslaget om tillfällig vattenreglering, också gav uttryck åt den mening som framgår av utskottsutlatandet, att denna provisoriska vattenlag uppenbarligen icke var avsedd att användas på det sätt som skett vid vattenregleringarna i Indalsälven.
- Det är att hoppas att det beslut som riksdagen nu går att fatta, skall leda till en sådan omprövning av hela problemet, att ett gott förhållande på skälighetens och rimlighetens grund skall komma till stånd mellan å ena sidan de krafter som gå 1 spetsen för utvecklingen av den viktiga del av vårt näringsliv, som utbyggnaden av vattenfallen och vattenregleringarna utgöra, och å. andra sidan den sakägande befolkningen, att man alltså på grundval av ut
