46 NI 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.) Med framhållande av detta anhåller jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen,
l detta anförande instämde herrar von Horn, Bäckström, Carlström, Mannerskantz, Björkman och Bengtsson.
Herr förste vice talman-nen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättan-de -kl. 7.30 e. m.
Herr Andersson, Elon: Herr talman! Att den proposition om förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, som kammaren nu har att taga ställning till, vållar både oro och tvekan, är ingenting att förundra sig över. Visserligen ger den historiska redogörelse, som propositionen innehåller, vid handen att frågan hört till de ofta återkommande och att den sålunda ingalunda dykt upp såsom ett för dagen nytt och främmande problem. Men när man nu på allvar söker möjlighet att förverkliga den omstridda tanken, betyder detta dock ett så avsevärt avsteg från en gammal tradition, i vissa avseenden också en god tradition, att-man fuller väl förstår den uppkomna tveksamheten.
Det är uppenbart, men bör måhända ändå konstateras, att vad som föranlett detta övergivande av gamla grundsatser ingalunda är lusten att till varje pris åstadkomma en ändring. Orsaken är den tekniska och ekonomiska utvecklingen, som gjort den kommunala självstyrelsen på vägväsendets område, vilken varit denna gamla traditions kännemärke, till ett utanverk utan kärna, men ett utanverk som numera hindrar en rationell tillämpning av de möjligheter, som den tekniska utvecklingen skapat. Sedan den växande trafiken och det ekonomiska livets ökade rörlighet, den moderna utvecklingen överhuvud taget, föranlett att de allmänna vägarna från en huvudsakligen lokal angelägenhet blivit ett riksintresse, för vars tillgodoseende staten bidrager med den ojämförligt största delen av kostnaderna, ha de lokala Synpunkterna vid bedömandet av vägproblemen måst underkasta -sig rikssynpunkterna. Detta har skett inte blott såsom ett allmänt betraktelsesätt, utan även i den praktiska tillämpningen. Den tekniska utvecklingens större krav ha nödvändiggjort en central prövning av vägärendena ur tekniska synpunkter, och avgörandet i denna sak ligger numera icke i de lokala myndigheternas utan i den genom statens försorg anordnade tekniska granskningsmyndighetens hand. De betydande ekonomiska bidrag, som staten lämnar, ha gjort det nödvändigt att den ekonomiska prövningen och avgörandet ligga ej i de kommunala myndigheternas, utan i statens hand. Ju större statens bidrag blir - och den saken bör uppmärksammas, om man, såsom reservanterna tydligen göra, leker med tanken på någon sorts statligt utjämningsförfarande såsom ersättning för detta förslag - desto hårdare blir också dess anspråk på kontroll och bestämmanderätt och desto mindre det reella innehållet i den påstådda kommunala självstyrelsen.
Den föregående ärade talaren erinrade om att den väglag, som för närvarande gäller och som för inte så många år sedan antogs av riksdagen, bygger på principen om den kommunala självbestämningsrätten. Detta är alldeles riktigt, men förhållandet är ju det, herr talman, att denna princip icke har kunnat förverkligas. Detta. har icke berott på någon ovilja mot den kommunala självbestämningsrätten i och för sig, utan på utvecklingens egen inneboende kraft och på de nya krav, som den rest. Detta har gjort det omöjligt att fullt tillämpa den kommunala självbestämningsrätten. Om någon därför envisas att alltjämt tala om vägväsendet såsom en kommunal förvaltningsuppgift av sådan betydelse, att dess överlåtande till staten skulle betyda begynnelsen till ett raserande av den kommunala självstyrelsen i vårt land, så är detta en lek med ord.
