Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 47
Ang. vägväsendets förstathgande. (Forts.)
Herr J. B. Johansson erinrade också om att bestämmanderätten över vägärendena enligt det nu föreliggande förslaget skulle komma att ligga hos ett centralt statligt verk. Men i själva verket förhåller det sig ju så, att bestämmanderätten också nu ytterst ligger hos ett centralt statligt verk. Jag föreställer mig att den ärade talaren i sin egenskap av ordförande i en vägstyrelse har haft många tillfällen att konstatera, hurusom bestämmanderätten i realiteten även nu ligger hos ämbetsverket, samt att vägstyrelsernas - de lokala vägmyndigheternas möjligheter att inverka på frågornas avgörande ytterst äro synnerligen små. Den kommunala självstyrelsen på vägväsendets område har inte mist sitt reella innehåll endast av den anledningen, att staten lämnar bidrag till väghållningen och vägväsendets förkovran. Det är snarare behovet av ekonomisk och kanske framför allt teknisk kontroll över vägväsendets utveckling som har gjort det nödvändigt för staten att skaffa sig ett inflytande över vägärendenas behandling. Särskilt när det gäller den tekniska granskningen, ha de kommunala organen icke möjligheter att tillgodose rikssynpunkterna. Det faktiska förhållandet är ju, såsom jag förut har sagt, att bestämmanderätten i allt det väsentliga redan är undantagen från de kommunala organens faktiska beslutanderätt. Dessas uppgift har mera kommit att bli av rådgivande och i viss mån administrativ karaktär. Jag har för min personliga del en mycket stark känsla av den kommunala självstyrelsens betydelse såsom en av hörnstenarna i en demokratisk samhällsordning. Men jag är inte riktigt övertygad om att en självstyrelse, som är mera sken än sak, ilängden förmår upprätthålla den aktning och respekt, som självstyrelsen måste äga för att bli den makt, som man önskar.
Vill man se förhållandena sådana de äro, så är läget detta: Det är staten, som genom sina organ ytterst bestämmer över om en väg skall byggas, var den skall gå fram, när den skall byggas och hur det skall ske, och vägväsendets utveckling bestämmes helt av de ekonomiska möjligheter, som stå staten till buds. Det blir sedan inte mycket kvar av den kommunala självstyrelsens myndighet. Utvecklingen har gjort den gamla traditionen utan innehåll på detta område. Men dess bibehållande försvårar det effektiva utnyttjandet av den tekniska organisation, som staten redan nu måst skapa för vägväsendets omhänderhavande. Och i den del, där den ännu bevarar ekonomisk samhörighet med den kommunala beskattningen, konserverar den en orättvisa mellan olika befolkningsgrupper och samhällstyper, som mycket illa rimmar med vätgväsendets allmänt erkända karaktär av ett riksintresse, ej ett bygdein resse.
Ty det är givetvis, herr talman, inte på några teoretiska resonemang om den kommunala självstyrelsens mer eller niiiidre reella iiinclaörcl som det nu föreliggande förslaget vilar, och sådana ha icke heller föranlett dess framläggande. Att jag har tillåtit mig dröja därvid beror endast därpå, att omtanken om-den kommunala självstyrelsen anförts som ett huvudargument mot overgang till .en statlig vägorganisation. Jag har sökt visa, att detta tal knappast handlar om några realiteter, utan mera hänför sig till en tradition, som förlorat sitt verkliga innehåll och som på grund av utvecklingens egen makt inte heller kan återfå det. Vad som föranlett förslagets framläggande är de bada skäl som jag nyss framfört: önskvärdheten att åstadkomma en behövlig rationalisering av vågväsendet och att underlätta möjligheten till en rättvisare fördelning av de kommunala skattebördorna.
-Vad det senare skälet beträffar, äro kammarens ledamöter väl underkunniga om de orsaker, som-föranlett förslagets framläggande. Den direkta anledningen till den utredning, som ligger till grund för det föreliggande förslaget, utgöres ju av en framställning från kommunalskatteberedningen, som erinrade om att de nu utgående vägskattcrna tryckte skattebetalarna mycket
