66 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts) ju även vara tänkbart, att i stället för övervägmästarbefattningar biträdande vägmästare kunde tillsättas i de större distrikten. Dessa senare finge i så fall en viss erfarenhet före tillträde av ordinarie befattning. Genom en- sådan anordning skulle även avlöningskostnaderna hållas nere.
De farhågor, reservanterna på olika punkter uttala, anser jag icke befogade. Då ett förslag nu föreligger, som ger rättvisa åt landsbygdens folk - ett mål som länge varit eftersträvat - har jag svårt att förstå den inställning, som viss-a jordbrukarrepresentanter bland reservantern-a intaga. Departementschcfens förslag är dock i flera avseenden helt olika mot vad de sakkunniga föreslagit och ur landsbygdens synpunkt vida bättre. Dessutom har utskottet gjort vissa uttalanden, som innebära ytterligare förbättringar. Dess förslag är därförenligt min mening av sådan beskaffenhet, att det bör kunna god-tagas av riksdagen. ,
Herr J. B. Johansson framhöll, att riksdagen här skulle få fatta ett principbeslut i blindo. Jag finner detta uttalande ganska egendomligt, om man tänker på hur utskottets förslag har kommit till. Först har det framlagts ett sakkunnigbetänkande. Sedan har departementschefen omarbetat de sakkunnigas förslag, tagit bort en hel del ur detsamma och framlagt en proposition som man kan nästan säga går till stor del emot vad som framkom i sakkunnigbetänkandet. Över denna proposition har utskottet nu avgivit sitt utlå-tande, som är mycket utförligt och grundligt utarbetat och i vilket utskottet på många olika punkter uttalat sin egen mening. Man kan väl icke saga, att utskottet gått ifrån sitt arbete lättvindigt, då ju dess yttrande omfattar cirka tjugo sidor, där man kan se, vilka åsikter som framkommit från utskottets sida. När det gäller att i fortsättningen framlägga förslag, har även departementschefen där erforderliga riktlinjer att gå efter.
Det har i debatten också uttalats, att det väckte allmän förvåning, när sakkunnigförslaget framlades. Jag vill gentemot detta endast framhålla, att det förslag, som departementschefen sedan kom med i sin proposition, ju går i en annan riktning. Därför kunde också utskottet lättare godtaga departementschefens förslag än om han i oförändrat skick framlagt de sakkunnigas förslag. 1 all synnerhet var det j-u många som motsatte sig de stora vägdistrikt, som föreslogos av de sakkunniga. Enligt sakkunnigförslaget skulle inte heller länsstyrelserna ha fått den befogenhet, som de nu erhålla, (öch ortsrepresentanterna skulle inte haft möjlighet -att på samma sätt som nu blir fallet komma i kontakt med länsstyrelserna, då ju enligt -sakkunnigbetänkandet många distrikt skulle ha blivit så stora att de skulle ha omfattat både tre och fyra länsdelar,
Jag anser vidare, att det är oriktigt att, såsom herrar J. B. Johansson och De Geer här framhållit, betona, att de vägnämnder, som enligt det föreliggande förslaget skola tillsäfttas, endast skulle bli ett dåligt surrogat för vad vi redan ha. Då ju vägnämnderna skola tillsättas av förtroendemännen ute i bygderna, böra de kunna lämna lika goda råd som de nuvarande vägstyrelserna kunnat göra. Visserligen kan man icke påstå, att vägnämnderna komma att stå i fullt samma kontakt med vägingenjören och den tekniska personalen som vägstyrelserna hittills ha gjort, men det bör i alla fall kunna. bli till ledning för vederbörande vägdirektör och hans underlydande, när de få höra vad vägnämnderna ha att säga om de olika förslag, som kunna komma att framläggas.
Vad beträffar talet om att också landsbygdens folk får betala kronoskatt, så är ju detta visserligen sant, men man bör dock tänka på att de större inkomsterna och förmögenheterna finnas i städerna samt att det blir en bättre utjämning enligt det förslag, som här föreligger, än om man skulle hålla på det gamla systemet.
