Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 73
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.) gällande i fråga om vägskattens utgörande, har jag redan från början - d. v. s. alltsedan vägsakkunnigas förslag blev framlagt - i princip anslutit mig till tanken om vägväsendets förstatligande. Denna mening har jag också försökt att så gott jag har kunnat låta komma till synes vid flera tillfällen, t. ex. i form av en reservation till Svenska vägstyrelsers förbunds yttrande samt i vägstyrelsen och vägstämman i min hemort o. s. v. Detta betyder emellertid icke, att jag kunnat helt ansluta mig till sakkunnigförslaget i oförändrat skick. I den reservation, som jag tillät mig att foga till vägstyrelsernas förbunds yttrande över förslaget, anförde jag bl. a. följande, som jag ber att få citera:
»Ehuru jag sålunda på anförda skäl ansett mig böra i princip tillstyrka förslaget om förstatligande av den allmänna väghållningen, har jag emellertid beträffande vissa delar därav icke kunnat biträda detsamma. Sålunda vill jag helt instämma i vad ledamoten av utredning-en friherre A. De Geer anfört i sitt särskilda yttrande beträffande landets med avseende å väghållningen indelning i distrikt. Att såsom i sakkunnigförslagets Alt. I föreslås inrätta endast 12 st. distrikt, varigenom ett och samma distrikt skulle komma att omfatta mera än ett län och delar av flera län, torde säkerligen komma att medföra avsevärda olägenheter. Framför allt torde länsstyrelsernas befattning med vägväsendet - som enligt vad de sakkunniga föreslagit synes bliva av alltför ringa omfattning - härigenom komma att invecklas och försvåras. F örslagets Alt. Ii, enligt vilket distrikten skulle sammanfalla med länen, synes därför ur såväl praktiska som andra synpunkter vara bättre»
En ledamot av de sakkunniga, landshövdingen i Kalmar län Lidén, har i sitt särskilda yttrande till sakkunnigbetänkandet framfört några synpunkter, som enligt min mening äro mycket beaktansvärda. Så anför han bl. a., att förstatligandet av vägväsendet icke medför någon väsentlig förändring i den nuvarande ordningen för åstadkommande av beslut i vägfrågor, exempelvis beträffande intagning av vägar till allmänt underhåll, nyanläggning, omläggning och indragning av allmän väg. Allt detta är angelägenheter, som med utslagsgivande befogenhet redan nu handhavas av staten.
Enligt min mening ha de sakkunniga i alltför hög grad velat beskära ortsintressets, framför allt länsstyrelsernas, nuvarande inflytande på vägfrågornas behandling. Vid den omarbetning av kommitterades förslag, som har skett inom vederbörande departement och vars resultat nu föreligger i form av den för riksdagen framlagda kungl. propositionen, har hänsyn tagits till de anmärkningar, som i yttranden från olika myndigheter och korporationer framförts mot förslaget. En väsentlig förbättring enligt min mening är uppenbarligen, att vägdistriktens antal enligt propositionen ökats från i sakkunnigförslaget, som jag nyss nämnde, föreslagna 12 stycken till 24 samt att länsstyrelserna i stor utsträckning få behålla sitt nuvarande inflytande på vägfrågornas behandling. Det kan ingalunda förnekas, att länsstyrelserna inom var sitt område utfört ett särdeles gott arbete i fråga om vägväsendets utveckling. Otvivelaktigt är det väl också så, att länsstyrelsen är den myndighet, som bäst bör kunna bevaka ortsintresset, när det gäller vägfrågor av skilda slag. Därför hade det, kan man nästan säga, varit otillbörligt att fråntaga länsstyrelserna deras inflytande och bestämmanderätt i detta avseende. Nu blir, som sagt, detta icke fallet enligt det föreliggande utskottsförslaget.
Om jag efter dessa mera allmänna reflexioner skulle försöka att i all korthet ange de huvudsakliga skälen för min ställning till föreliggande fråga, så äro de i korthet följande.
Jag delar fullt och helt skatteutjämningsberedningens uttalade mening, att mycket allvarliga erinringar ur skatteutjämningssynpunkt kunna riktas mot
