Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 91
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.) skattekraft i förhållande därtill, visade för arbetslöshetens bekämpande. De togo upp lån, de skaffade sig ritningar så fort som de hunno utarbetas, de skaffade sig beslut så fort som läns-styrelsen kunde meddela besluten, och de visste precis vad som behövdes på de olika områdena för att på bästa sätt taga hand om de arbetslösa. Min erfarenhet är, att dessa små vägstyrelser utgjorde ett mycket gott och mycket betydelsefullt tillskott i kampen mot arbetslösheten på. grund av deras lokalkännedom, som icke kunde överträffas av någon annan organisation. Om ni, mina herrar, haft erfarenhet av hur krångligt det är att nu, när hela denna apparat är centraliserad till en statlig organisation, få till stånd ett arbetslöshetsarbete, kunna ni jämföra detta med det förhållande som tidigare rådde. Ni få då se vilket ur konjunktursynpunkt är fördelaktigast.
Jag tror således, att man far ganska mycket vilse, när man tror, att man når väsentliga fördelar genom ett förstatligande. Nej, mina herrar, det är nog helt enkelt på det sättet, att den stora håven, som skatteutjämningskommitténs ordförande här sträckt ut, är skatteu-tjämningen och ingenting annat! Frågan är då, om det är så riktigt att genomföra alla de förändringar, som en omorganisation för med sig, om saken är värd sitt pris, ty även en skatteutjämning kan köpas för dyrt.
Jag skulle då vilja gå igenom några av de organisatoriska betänkligheter, som efter min uppfattning komma att följa med det föreliggande förslaget.
Jag skall därvid börja med ett öppet erkännande, att propositionen enligt min mening har vissa bestämda företräden i förhållande till de sakkunnigas förslag, men trots detta lider propositionen av så markanta svagheter, att jag inte tvekar -att rösta emot densamma. Denna proposition företräder vissa organisatoriska principer, som efter min uppfattning äro felaktiga.
För det första har man i denna proposition så bjärt som man kan tänka sig ställt emot vartannat principen centralisation, driven till sin spets, och decentralisation. För min del ser jag det som ett resultat av min erfarenhet, att en centralisation icke kan drivas längre än till en viss, rätt snart uppnådd gräns, utan att den blir till skada. Framför allt i ett land som vårt, som innefattar så stora olikheter, olikheter i ekonomiska förhållanden, olikheter icke minst i avseende på kommunik-ationsförhållanden, olikheter i de naturförhållanden med vilka ett vägväsen måste arbete, sådant som klimat m. m., är det inte gynn-samt att driva centralisationen längre än till en viss gräns, ett ganska kort stycke, varefter -decentralisationen får taga vid.
Jag tror för min -del, att om denna organisation, som man här presenterat en skiss av, ty någonting annat är det inte, skulle genomföras, kommer den att leda till en mycket, mycket stark centralisering. Förhållandet kommer säkerligen att bli detsamma som i fråga om statens järnvägar. Styrelsen har undan fönundan genom instruktioner, genom order, genom inspektioner o. s. v. tagit ledningen i sin hand, och distriktsorganen ha endast blivit verkställande. De ha fått ytterst liten beslutanderätt. Verk-samheten inom vägväsendets lokalorgan kommer att bli en helt annan än den verksamhet som för närvarande bedrive-s ute i vägdistrikten och ute i länen. Jag tror inte detta kommer att lända till fördel för de -vägfarand-e, ej heller för de skattedragande. Detta var den första principen i det föreliggande förslaget, som jag vill peka på.
Den andra principen jag vill rikta mig mot är, att ensidigt tekniska synpunkter komma att läggas på vägfrågorn-a. Det ligger, som herrarna kunna förstå, nästan i sakens natur. Det blir vägingenjören, som han nu kallas, eller enligt förslaget distriktschefen - vägdirektören, som efter denna organisations genomförande i verkligheten kommer att få det avgörande inflytandet på vägfragorna. Det är således en person, som har en ensidigt teknisk utbildning och en rent teknisk erfarenhet. De bä/sta av dessa ägna sig och böra ägna sig
