Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/541

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Ons-dagen den 3 juni 1942e. in. Nr 21:

Ang. vägväsendets försfatligjazzde. (Forts) -

och fraktavgifter på järnväfgarna, bör en motsvarighet till detta tas ut också

på biltransporterna. , Herr talman! Det skulle glädja mig, om man rätt snart kunde få se verkan

av nu föreliggande förslag, som jag känner mig iivertjfgarl om skall bli en verklig reform framåt inom vårt vägväsen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linnér, som anförde: Herr talman! Bara några ord för att rätta till några av de misstag, som herr Björnsson dess värre gjort sig skyldig till. i -

Herr Björnsson tycks tro, att olikheten i vägarnas beskaffenhet på olika sträckor framför allt beror på olika vägstyrelsers arbete. Det är inte alls så, herr Björnsson. J ag har också farit både i norra och södra Sverige, ja näistan i hela vårt land, med bil och kunnat konstatera denna olikhet. Men förhål landet är det, att på låt mig säga åtminstone de senaste fem åren gälla för vägar av olika slag fastställda normalsektioner. Efter dessa iiormalsektioner skall varje vägbyggnad utföras. Vare sig vägen ligger i Västergötland eller 1 Uppland skall man således bygga efter samma normalsektion, om det är en riksväg eller en länshuvudväg. Vad som åstadkommer olikheten är helt enkelt den olika penningtillgången. Låt mig ta ett mycket påtagligt exempel. Alvsborgs län har haft ett utomordentligt starkt behov av ombyggnad, men har inte kunnat få tillräckligt mycket pengar.

Eftersom herr Björnsson tog ett exempel på goda vägar från Uppsala län, måste jag dessvärre dementera denna uppfattning. För fyra år sedan var denna väg, som herr Björns-son trodde vara så förträfflig, av den beskaffenheten, att den icke skulle tålt en veckas hård trafik under ogynnsamt väder. Detta berodde på att vägen ända från drottning Kristinas tid hade haft samma sträckning och sedan fyllts på undan för undan med den verkan, att vä.gbanken var så svag, att den icke tålde tung trafik. Lyckligtvis är detta nu till största delen lättat, men det finns fortfarande kvar sektioner, som herr Björnsson lyckligtvis inte tycks ha besökt och som äro av undermålig beskaffenhet. Varför? lnte därför att vägstyrelserna inte göra sin plikt, utan därför att det inte finns pengar - - -.

- Herr Engberg: Herr talman! De gamla sofisterna brukade ställa upp följande diskussionsregel: Du skall alltid göra det svagare argumentet till det starkare. - J ag kan inte neka till att såväl när jag läste de sakkunnigas betänkande som när jag läste den kungl. propositionen och det särskilda utskottets utlåtande, fann jag däri en påtaglig tillämpning av den sofistiska grundsatsen att plocka fram det skäl, som i själva verket är det sakligt svagaste, och göra mest väsen av det, men liksom smuggla undan och hålla i bakgrunden det verkliga skälet.

Emellertid har detta ju inte fullständigt lyckats. Departementschefen själv preludierar, om uttrycket tillåtes, i sin proposition på följande sätt: »Enligt vad som under liand ineddelats mig anser beredningen möjligheterna att åstadkomma en verklig lättnad 1 de nu mångenstädes tryckande kommunala bördorna bloiva avsevärt förminska-de, därest vägväsendet icke förstatligas» Detta står Pa sidan 36 1 propositionen. Går jag till sidan 47 och fortsätter i departementschefens textä-heter det där: »Skäl kunna visserligen anföras mot att träffa ett sag vittgaende avgörande under nu rådande krisartade förhållanden, men da fragan om vägskattens avskaffande är av grundläggande betydelse för koinmunalskatteberedningens fortsatta arbete, anser jag att betänkligheter mot