00 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.
Ang. vägväsendets förstatl-igande. (Forte) att genomföra vä-gförstatligandet nu få vika för intresset att bringa kommunalskattefrågan till en snar lösning» l
Där, mina herrar, ha vi fullständigt ohöljd och utan omsvep den verkliga ståndpunkten, den som man i övrigt har velat hålla i bakgrunden, medan man skjutit fram frågan om vägväsendets rationalisering.
Det hävdas alltså, att kommunalskattefrågans lösning är så brådskande och viktig, att för den skull får man lov att fatta ett beslut om vägväsendets förstatligande. Men, herr talman, var finn-s för det första den utredning, som visar, att det verkligen förhåller sig på det sättet? Vem år ansvarig för underhandsmed-delandet till herr statsrådet? Var finns -det dokument, som visar, att kommunalskatteberediiingens fortsatta arbete är helt beroende på att man förstatligar vägväsendet? Det har helt enkelt, mina herrar, icke funnits, utan där är man hänvisad till vad som här påstås av departementschefen, utan att denne, så vitt jag förstår, förebragt någon bevisning.
Vidare är det alldeles uppenbart, som här redan har sagts, att den utredning, som -de sakkunniga presterat, kom att från början hopkrympas och förträngas genom direktivens natur. Jag vill genast såga min högt ärade vån herr Albert Forslund, att naturligtvis bår jag ett kollegialt ansvar för dessa direktiv på det sättet, att jag satt i den regering, där de utformades. Han vet emellertid liksom jag och liksom alla, som sitta eller suttit i en svensk regering, att den departementschef, som vill ordentligt sköta sitt eget departement, har så mycket att stå i, att han inte gärna ger sig ut på de andra departementens område. Det har han helt enkelt inte tid med.
Når man nu har närmare studerat de sakkunnigas betänkande och sett, hur det har utformats, förstår man emellertid, att det redan från början låg en olycklig förträngning i utredningsdirektiven. Dessa voro för snäva. Där var det inte fråga om att utreda, huruvida ett förstatligande av vägväsendet bör komma till stånd, utan det var fråga om att utreda, huru ett förstatligat vägväsende, som förutsattes som den enda möjliga lösningen, skulle vara organiserat. Det är detta, som satt sin prägel på de sakkunnigas utlåtande. De ha gått ut ifrån att vågväsendet skall förstatligas: den frågan ställa vi utom diskussion. Här skola. vi i vår utredning visa, hur den nya organisationen skall se ut, som blir en följd av förstatligandet. Så ha de resonerat.
Jag måste då säga, som jag redan framhävde i mitt remissvar på de sakkunnigas utlåtande, att. det dock är orimligt att ta upp en så viktig och vittutseende fråga som denna, utan att man har förebragt någon verklig utredning av spörsmålet huruvida och huru långt man överhuvud taget behöver förstatliga förvaltningen. Ty det är kanske skål i att man gör en liten distinktion. Förstatliga kan betyda tvenne ting. Det kan betyda att överföra, som det brukar heta på det ekonomiska området, äganderätten i statens hand; det kan också betyda att överföra förvaltningen i statens hand. Men det är inte i och för sig nödvändigt, att därför att kostnaderna för vägväsendet överföras i statens hand också förvaltningen skall förstatligas. Det hade därför varit av största värde, om man hade fått en utredning, som klarlagt just detta spörsmål, klarlagt vad förstatliga här rimligtvis kan betyda och huruvida och huru långt man kan förstatliga kostnaderna och ändå låta förvaltningen i stort sett vara kommunal och lokal. Ty det är just det, som är åtminstone möjligt.
l mitt remissutlåtande i denna fråga har jag framhållit att kravet på väg- förvaltningens förstatligande hör intimt samman med en annan tendens. -V1 tala ofta om svensk folkfrihet, om den svenska linjen. Här ges ut förträffliga skrifter och hållas förträffliga tal om det svenska frihetsarvet. Men, mina herrar, låt oss tänka efter en smula! Vad år rent substantiellt, rent handgripligt och påtagligt det vi kalla svensk folkfrihet? Ja, herr talman, ju mer jag
