Onsdagen den 3 juni 1942e. m. Nr 21. 111=
Ang. väg-väsèndets förstatligande.- (Forts)
Herr Forslund: Herr talman! l mitt förra anförande ville jag göra gällande, att de direktiv som- voro utfärdade inte utgjorde något hiiidcr för de sakkunniga att undersöka. även andra vägar än ett förstatligande. Detta mitt pastående har herr J. B.- Johansson med betankandet i sin hand forsokt att vederlägga genom att citera vad där star skrivet. Jag vill som svar till herr J, B. Johansson säga, att han bör läsa det tionde kapitlet., soin borjar på sidan 137 och slutar på sidan l70-. Då skalhhaii fa-bev1s för att mitt pastaende är riktigt. Man kan enligt min mening inte skriva ett helt kapitel på ett så. stort antal sidor, där man talar för och emot ett förstatligande av vägväsendet, om man enbart haft i uppdrag att komma med ett organisationsförslag, som skulle betyda ett förstatligande av vägväsendet. - o -,
l stället har herr J. B. Johansson citerat vad som 1 detta kapitel star på sidan 162, där man behandlar en liten detalj i hela det resonemang, som föres om man skall gå till ett förstatligande eller cin man skall behålla den gamla organisationen. Det gäller där frågan om man i stället för vägdistrikten sådana de nu äro skulle låta länen eller landstingsområdena utgöra kommunala vägdistrikt. Och däroin säga de sakkunniga, att beträffande denna detalj har det i alla. fall inte skrivits något i direktiven. Detta är sålun-da intet bevis för att de inte haft uppdraget att se det hela i ett större sammanhang. På sidan 170 i sitt betänkande uttala de följande: »Väl har endast kort tid förflutit. sedan vägväsendets nuvarande organisation beslutades. Men de skäl, vilka i denna utredning förebragts för ett förstatligande, ha väsentligen akutaliserats genoni den utveckling som ägt rum sedan 1934-. Vid ett övervägande av vad sålunda anförts finna sig *de sakkunniga böra tillstyrka statens Övertagande av den allmänna väghållningsskyldigheten på landet»
Detta är sammanfattningen av hela det långa resonemang, som de sakkunniga fört i det tionde kapitlet i sitt betänkande.
Jag vill också säga ännu ett ord rörande mitt tidigare påstående om det uteblivna missnöjet. Herr J. B. Johansson förklarade, att ett missnöje i alla fall finns. Jag måste ju invända att niissnöjet på den konferens, om vilken han talade, väl ändå inte kan få betraktas såsom en hela folkets missnöjesyttring. Det var vägstyrelsernas representanter, som varit sammankallade, och man kan väl inte utan vidare sätta likhetstecken mellan vägstyrelserna och svenska folket. Om vägstyrelserna äro missnöjda under några dagar, är det därför inte svenska folket som är missnöjt. Jag har inte mött något missnöje. Och varför skulle det vara annorlunda i denna fråga än i alla andra? Hade det funnitsett verkligt missnöje, så nog skulle vi väl åtminstone ha fått någon skrivelse från de missnöjda, eller någon uppvaktning från dem, eller fått bevittna något större intresse på riksdagslälctarna än som visats i dag. Ingenting tyder på attiiågra verkliga folkliga intressen här skulle stå på spel.
Vad beträffar den självstyrelse, som man här anser sväva i så stor fara, skulle jag också vilja säga ett. ord. Ha ni, mina lierrar, som deltagit i det kommunala arbetet verkligen känt er så illa berörda av utsikten att ni inte längre skulle behöva använda den speciella form för självstyrelsens utövande, som nu består i väljandet av ett eller flera ombud till en vägstämnia, där man Skall utse en väg-styrelse? Det är endast denna lilla detalj i hela det stora kommunala arbetet, som man skall rubba på, men det ta herrarna till intäkt för ett påstående att den kommunala självstyrelsen är i fara. Jag tycker att det är att dra iied frågan till muntrationsnixfån, om man talar om självstyrelse i dettansamçnianhang, så litet är det verkliga kommunala arbetet. berört av detta. bet ar nagra -styc-keii förtroendemän, en eller två från varje koymnun, som
esoka dessa vagstamnior och bl. a. välja vägstyrelser och deltaga i deras ar
