112 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.
Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts) bete; Allt detta tal synes mig vara en överdrift, som man får lov att reagera emo .
När vi dessutom här ha hört både finansministern och andra anföra, att vi genom denna reform också underlätta för skatteberedningen att komma fram på sin väg, synes detta vara ett ytterligare plus för det föreliggande förslaget. Jag vidhåller, herr talman, mitt tidigare yrkande.
Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talmant Det tjänar inte mycket till att diskutera med herr Forslund om direktiven - dessa finnas intagna -i betänkandet på sidan 7 och deras ensidighet har bestyrkts i en hel mängd av de återgivna yttrandena. Den saken kan man inte komma ifrån. Och var och en som vill läsa direktivens avfattning skall också finna deras ensidighet starkt accentuerad, såsom också framgått både vid behandlingen i utskottet och i dagens debatt i kammaren.
Jag begärde emellertid ordet närmast för att ge herr Björnsson en liten replik. Herr Björnsson anförde bland annat som ett skäl för den tekniska sakkunskapens Övertagande av hela landets vägförvaltning det utmärkta sätt, på vilket arbetslöshetskommissionen under åren närmast efter förra världskriget hade löst de byggnadsfrågor, som hade anförtrotts den, och att den rest sig ett verkligt monument, som visade systemets förträfflighet. Detta gav mig anledning att begära ordet, ty jag var ledamot av den svenska statsrevisionen åren närmast efter världskriget och hade tillfälle att se dessa arbeten på nära håll.
- V i fingo rapporter med vissa anmärkningar, och jag skall här särskilt nämna
ett arbete, som gällde en väganläggning mellan Pajala och Svansteins kapell i Norrbotten, en sträcka på cirka 8 mil. Där hade arbetslöshetskommissionen, sedan arbetslösheten så småningom lättat, helt och hållet lagt ned arbetet, och vägstyrelserna och befolkningen voro bekymrade över hur det skulle bli i fortsättningen, eftersom kommissionen hade gjort vissa förberedande arbeten. Vägbanan skulle höjas, och de hade därför lagt om alla trummor och höjt dem ungefär en tredjedels meter. Sedan detta väl var gjort lades emellertid arbetet ned, och när man åkte på vägen betydde varje upphöjning ett gupp, som man måste åka över. När vi kommo hem infordrade vi uppgifter om arbetet. J ag reserverar mig för minnesfel, men jag tror att det var 365 trummor, som lagts om, vilket betydde 365 stora gupp på sträckan mellan Pajala och Svansteins kapell. Ingen vägstyrelse med praktisk erfarenhet hade kunnat gå till väga på ett sådant sätt, utan den hade naturligtvis ordnat arbetet så att vägbanans förhöjning hade skett successivt jämsides med trummornas ombyggnad.
J ag nämner detta som en liten replik till herr Björnssons yttrande om arbetslöshetskommissionen, vilken jag för övrigt inte har någon särskild anledning att rikta mig emot. Den fyllde nog sin uppgift i många avseenden, men i detta speciella fall hade den lämnat efter sig icke ett monument, utan ett stort bekymmer för vägdistriktet.
Det har sedan jag sist hade ordet återigen yttrats många ord i skatteutjämningsfrågan. Jag frågar ännu en gång, liksom jag gjorde i mitt första anförande: Varför kunna vi inte få se en utredning om hur det kommer att gestalta sig med skatteutjämningen med frånräknande av vägskatten? Och skulle vi icke kunna få se en utredning om andra alternativ i form av ändrade bestämmelser beträffande vägskattens uttagande? Det hade varit synnerligen värdefullt ätt nu få taga del av en verklig utredning. Men nej, här skall man lita på ord, som den ene tolkar på ett sätt och den andre på ett annat. Men vad det här gäller och vad vi reservanter begära, det är att det presteras en verklig klarläggande utredning, så att vi kunna få se papperen på bordet. Det gäller på detta område som på så många andra, att man bör icke endast tro, man skall
