Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 17
Förslag till rättegångsbalk. (F orts.)
Jag anser det vidare olagligt att låta 3 justitieråd avgöra huruvida mål ha utsikt att kunna ändras eller inte, såsom det står i det av utskottet ändrade momentet av § 10. Vad är detta för någonting? Det innebär ju ett förhandsuttalande om, att här finnes det möjlighet till ändring. Det innebär, att hovrättens dom är tvivelaktig. I grundlagen stadgas det, att ringare mål skola avgöras av 5 justitieråd, så ock av 4, där alla 4 äro om beslutet ense, och att större mål skola avgöras av 7 justitieråd. Vad därutöver är, kan omöjligen anses för något slags högsta domstolens dom. Det sista nytillagda stycket i § 10 är och förblir därför enligt grundlagen ovidkommande för högsta domstolens avgörande. En sådan fastställelse, som där nämnes, står icke i över- ensstämmelse med grundlagens stadganden om högsta domstolen. Den kan på sin höjd anses som en kvasi-dom. När bestämmelsen tillkom om att 3 justitieråd skulle avgöra fullföljden för dispensmål, så var detta en åtgärd, som kunde godtagas därför, att prövningen ansågs icke draga alltför mycken tid från de verkliga målens avgörande, och så har också varit fallet. Enligt den utredning, som har skett, har tillståndsprövningen för dispensmål enligt den nuvarande regimen tarvat summa 101 timmar - ej dagar, utan man har sammanräknat dessa timmar till att utgöra i runt tal 25 dagar för hela högsta domstolen under hela året. Men nu, enligt den nya rättegångsbalken, sättas 3 justitieråd att avgöra, hur många av alla mål, som fullföljas, som skola få komma under högsta domstolens prövning. Det är enligt min mening en olaglighet. Det är att utvidga ettförfarande, som endast avsåg ett fåtal mål, till att i stället låta en organisation med endast 3 justitieråd avgöra alla måls öde, huruvida de få komma till högsta domstolen eller icke. Och detta kan icke vara riktigt.
J ag vet mycket väl, att grundlagens paragrafer skola tolkas enligt sin ordalydelse, men kommentatorer till grundlagarna ha sedan årtionden tillbaka haft den uppfattningen, att grundlagens paragrafer ingalunda äro utan sin andemening. Och jag vädjar för min del i detta hänseende helt enkelt till högsta domstolens egen rättrådighet.
Jag har för min del sagt, och det står jag för, att för mig betyder rättsskyddet för Sveriges folk oändligt mycket mer än högsta domstolens arbetsborda. Kan inte högsta domstolen bära den arbetsbörda, som efter lagen tillkommer densamma, på ett tillbörligt sätt, så måste lagen anvisa andra vägar än de hittills brukliga, och jag har i min reservation - naturligtvis med alla de brister, som en enskild man kan ha, när han lägger fram en sådan sak - försökt mig på att anvisa en väg, som förut visserligen är omtalad men som man ej har velat gå in på. i i
Däremot, herr talman, har jag icke tagit upp det eljest från flera håll och även inom utskottet påtalade förhållandet, att högsta domstolen för närvarande saknar arbetsledning. Var någonstans förekommer det i det nuvarande samhället, att det saknas arbetsledning? När denna fråga förut varit å t l så har den endast mötts av oförstående från högsta domstolens sida Fllhda , av den dåliga arbetsledningen blir, att diskussionen svämmar över sinaobiäïllï dar, och att meningarna hopa sig på ett sådant sätt att man k t t vem eller vilka som diktera det slutliga beslutet Ddt visar in natppas Vet än att diskussionen inom högsta domstolen har bestått i ofruktbåen lngdffnfla neiñ som hade kunnat besparas, ifall man haft en ordentlig arbetïlleålyllânlga ml av:åluïkoålegzeåulïat-Tabsga ššïtàïg:åkïlïtfllilßåfleratmlgkmot t-vångsaryaniserinyen med välbehag se, att staten i,den nya rälttldšånlgišrfgforrldeßfiafafl dftnâdiiolstlåltïl stån O .. - . . - - ...it-i 15:: afsflfådïöiz°ïalzë ärr atfddetfrflr* mens mer w de av, advokatståndet F öldmen Sad an egalläerlng; och Jamväl prlvllegieralnl
- - J 911 flv 911 nya rattegangsreformen blir för det
Farsta kammarens protokoll 1942 Nr 2% 2
