Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 19
lflörslag till rättegångsbalk. (Forts) driva sin särmening. Då brast till slut den gamle ordförandens tålamod, och han talade och sade: "Vad bråka herrarna för? Propositionen skall ju antagasl»
Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den, som är intresserad av historiska sammanställningar, kan fästa sin uppmärksamhet därvid, att det första uppslaget till en reform av 1734 års rättegångsbalk föddes i den oroliga tid, som präglades av Napoleon-krigen, och därmed sammanställa, att man nu efter 130 års arbete inom regering och riksdag känner ett starkt behov av att få denna fråga löst under den stora krigsperiod, som vi nu genomleva, och vars motstycke icke har förelegat under de 130 år, som förflutit sedan denna reformfråga först togs upp, och till den dag, då den nu föres fram till lösning.
Det arbete, som ligger bakom det förslag, som nu kommit på riksdagens bord, har ju varit inte bara tidskrävande utan mycket omsorgsfullt, och det är nog inte utan att man kan få det intrycket, att grundligheten ibland hade blivit ett självändamål. Känslan av att en reform är påkallad har emellertid nu blivit så stark hos alla dem, som i första hand ha att svara för, att vårt folk erbjudes en tillfredsställande rättegångsordning, att jag knappast behöver uppehålla mig vid frågan om reformens behövlighet. Det är å andra sidan lika viktigt, att, ehuru reformarbetet har dragit långt ut på tiden, det likväl inte har dragit så långt ut på tiden, att reformen kommer för sent. Utan tvivel är det ett gott vittnesbörd om förträffligheten i 1734 års rättegångsbalk, att det svenska folket icke har förlorat förtroende till vår därpå byggda rättegångsordning ännu i den dag, som i dag är. Men denna lyckliga omständighet utgör naturligtvis en stark maning till dem, som bära ansvaret, att inte låta den gamla ordningen kvarstå så länge, att en sådan olycka komme att inträffa, som det skulle innebära, att vårt folk förlorade förtroendet till rättegångsordningen.
Den långa tidsutdräkt, varom jag talat, har medfört den fördelen att de grundvalar, på vilka det nu föreliggande förslaget bygger, ha prövats under många skiftande åskådningar och under olika politiska förhållanden och visat sig varaktiga och hållfasta. På det sättet har lagförslaget fått den monumentalitet, som alltid präglar det som är höjt över det tillfälliga både i fråga om tidsomständigheterna och de enskilda personligheternas egendomligheter. Men jag uttrycker den förhoppningen att detta förslag, om det nu antages, ingalunda skall komma att vila som en död tyngd över utvecklingen i framtiden på. rättegångsväsendets område. Aven om detta förslag är anpassat efter nutidens läge och även om det kommer att innebära en grundval, på vilken man kan ernå tillfredsställande arbetsresultat under den närmaste tiden, böra vi akta oss för att tro att vi härigenom ha skapat en för framtiden oföränderlig och orubblig lag. Det är i allra högsta grad önskvärt att den långvarighet, som utmärkt detta reformarbete, inte skall verka avskräckande på det reformarbete, som i framtiden kan visa sig vara önskvärt och behövligt inom rättegångsväsendets område.
Den nya rättegångsbalken innesluter en oerhörd mängd olika problem, och det är givet attndet på många punkter kan och måste föreligga olika meningar om den basta lösningen av dessa problem. Det är därför helt naturligt att vi ha. att emotse en langvarig debatt 1 riksdagens kamrar med anledning av det nu fórehggande lagförslaget.
Prmçiperna i- förslagetnäro som vi veta muntlighet, omedelbarhet och koncentration, och jag skall for min del försöka, när Jag nu talar om förslaget, att lata miittanfoilande praglas avde principer, som sålunda knäsatts i detsamma.
llllf-ll Jag 89-1 att yttra» mlß -1 älnli, känner- jag emellertid ett starkt behov att framfora den tacksamhet, som vi aro skyldiga alla dem, som nedlagt ett hän
