30 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
- Förslag till rättegångsbalk. (Forts)
liga både beträffande unga och gamla, och det gäller att träffa ett val mellan dessa, där ingalunda den juridiska insikten är ensamt eller ens i övervägande mån avgörande för ett riktigt slut. Vad det här kommer an på är i hög grad att få tillgodogöra sig allmän människokännedom och social erfarenhet ifrån andra skikt av befolkningen än de funktionärer, som i domstolarna äro satta att tillämpa lagen.
Det är emellertid en utomordentligt svår fråga att avgöra, hur ett lekmannaelement skall organiseras, och jag kan för min del ingalunda anse, att den är definitivt löst genom den rättegångsbalk, som riksdagen nu går att antaga. Jag kan endast betrakta den nämnd, som här föreslås införd i städernas domstolar i de grövre brottmålen, såsom en första början. Redan den kungl. propositionen innebär en möjlighet till utveckling. I 14 § talas det om särskild sammansättning av rådhusrätten i vissa mål, och vad man härvid närmast har tänkt på torde vara en sak, som jag tror att utskottets ledamöter allmänt voro ense om, nämligen att det i mål, där det är fråga om brott av ungdomliga förbrytare, är av särskild vikt, att rådhusrätten får en sådan sammansättning att sakkunniga lekmän från olika områden kunna medverka.
andra sidan är det ju alldeles klart, att de grövre brottmålen speciellt påkalla medverkan av lekmän. De grövre brottmålen innebära med hänsyn till de påföljder, som ådömas av domstolarna, sådana allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär, att det är naturligt, att man vid sidan om de lagkunniga vill sätt-a representanter för medborgarna, för att dessa skola få sitt ord med vid avgörandet.
Om allt detta har ju utskottet varit enigt. Det föreligger icke något enda säryrkande om att lekmän icke skulle deltaga i grövre brottmål. Skillnaden mellan utskottets ståndpunkt och herr Linnérs och hans medreservanters är den, att de ha vidhållit propositionens ståndpunkt att ge rådhusrätten sammansättningen av ett juristkollegium och en nämnd. En ledamot av utskottet har önskat en närmare utredning av formerna för nämndens medverkan, men denne ledamot synes i princip ansluta sig till utskottsmajoritetens ståndpunkt, att den juridiske domaren skall sitta ensam.
l sitt anförande nyss gjorde herr Linnér gällande att dels ur organisatorisk synpunkt och dels med hänsyn till domstolens kapacitet den av utskottet föreslagna anordningen icke vore lämplig. Han talade om, hurusom i de större städerna ett mycket betydande antal mål - i Stockholm ända upp till 950 stycken - beräknades komm-a att handläggas med nämnd. Det bleve därför nödvändigt, sade herr Linnér, att omorganisera brottmålsavdelningarna vid handläggningen av dessa mål och det vore sannolikt, att en del av de nuvarande ledamöterna inte skulle få tillräcklig sysselsättning, och han frågade, .vartill man skulle använda dem. J a, det naturligaste svaret är väl det, att rådhusrätterna icke böra ha flera ledamöter än som erfordras för domstolsgöromålens fyllande, och man får väl därför se till att, i den mån någon reduktion av ledamöternas antal kan genomföras, denna också kommer att vidtagas.
Emellertid torde rådhusrätterna vid handläggningen av de grövre brottmålen alltjämt få bruk av icke allenast ordförande, utan även någon av rådmännen eller assessorerna som torde vara lämplig att fungera såsom protokollförare. Slutligen är det klart att, i den mån de mindre städerna finna sig icke ha tillräcklig sysselsättning för en rådhusrätt med minimiantalet tre ledamöter, det är en mycket lämplig -anledning för dem att överväga sammanslagning med en angränsande domsaga. De komma i det avseendet icke att avvika ifrån flera här i dag redan omtalade medelstora städer, som ingå i domsaga. - -
Herr Linnér förklarade, att det hela från utskottets sida var en improvisation. Jag vill emellertid erinra om att vad utskottet här föreslår redan tillstyrk
