Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 31
Förslag till rättegångsbalk. (Forts) tes av majoriteten i 1928 års lagråd, bland vars ledamöter befann sig en av vårt lands allra främsta prociessuallister. Sammåitanke išamfördes vidare, såsåm justitieministern erinrat om är i ag, av särs da uts ottet vid 1931 års ri sdag, och i det lagråd, som yttrat sig över den föreliggande propositionen, var det icke mindre än två ledamöter, som tillstyrkte en anordning som i själva verket gick längre, en anordning som innebar icke allenast en stor nämnd i de grövre brottmålen, utan även en mindre nämnd i de medelstora målen.
Nu blir det naturligtvis en uppgift för det fortsatta arbetet på detta område att se till, att organisationen vid stadsdomstolarna lämpar sig efter vad riksdagen nu beslutar. De år, som återstå, innan den nya rättegångsbalken kan träda i kraft, bli för visso tillräckliga för detta ändamål.
Gentemot de erfarenheter, som justitieministern åberopade från städer, som redan i judiciellt avseende äro förenade med domsagor, anförde herr Linnér. att det endast vore en stad, som nu bildar eget tingslag och som därför kan utgöra en verklig jämförelsepunkt. Nu är det visserligen två sådana städer, alltså dubbelt så många, men dessa två städer, Skövde och Eslöv, ha, enligt vad utskottet har sig bekant, haft de allra bästa erfarenheter av den organisation av domstolen, som där är genomförd efter förebild ifrån häradsrätten - den utgör ju i själva verket en häradsrätt.
Herr Linnér sade, att det skulle bli någonting helt annat med nämnden i de större städerna, där det nu är fråga om att införa. den. Det är dock redan nu så, att en enda omgång nämndemän i åtskilliga domsagor icke räcker till för fullgörande av de på nämnden ankommande göromålen, utan i ett stort antal domsagor äro- nämnde-männen uppdelade på två, tre, fyra och kanske flera STUPPGT, dåïvlfl Varje grupp sysselsättes med en viss del av målen. Man har alltså redan gått in för att verkställa en sådan uppdelning av ett stort antal nämndemän; senast i dag har jag till justitiedepartementet avlämnat ett tillstyrkande yttrande från den skånska hovrätten, att i Västra Göinge domsaga antalet nämndemän skulle få bestämmas till sådan storlek, att de kunde delas upp på fyra avdelningar. Nu blir det icke någon principiell skillnad ifall en nämnd delas upp på fyra, åtta eller tolv avdelningar därest staden äi så stor att det behövs så många nämndemän. Det gäller att. sysselsätta varje grupp av nämnden efter enahanda principer som man sysselsätter de olika grupperna av nämndemän i häradsrätterna. Var och en bör få så mycket att göra att det uppstår en verklig erfarenhet hos nämndemännen vid deltagandet i rättsskipåingen. De större städerna vålla alltså icke någon svårighet i detta avseen e.
Däremot kan man naturligtvis tänka sig, att i de mindre städerna en dylik svårighet skulle kunna åberopas, att nämnden icke skulle få tillräckligt att göra. Emellertid, herr talman, låter sig ju den saken ordna när man finner ltrilcåzlan vara mogen för en utvidgning av nämndens användning, även till mindre
Vidare gorde herr Linnér äl » l - citet vore olämpligt att utbytâ tiraånåi, ddtlåišfalririaslldldialïilêlittdiiilålvmloïtieiiinifråirhpil- Han sade, att i de grövsta brottmålen försvagades domstolarnas ka t tn °l det sättet, medan så icke var fallet i de mindre målen där man lät tlriaci e tpa sitta och döma. Det var en underlighet menade herf Tinnér att e Juilsßlil ëïâåïigïtlfi lèïlàfå::ïoëšåålliigfšaïïlahledaflåötierfi tvlïilëotlfilnålqfllen funne ldâtrtauaâïcïl fattning, brottmålsrättsskipnišgeiirtd: dig irfiålgroï iriåifittuefter lëtsi-mtic-çts limiskipningen i tvistemål. Det framhålles i utskottets utlgaitaafirdrdaatiadietati
- lxllëillšïëlmitllallmarlilheiš fcårekommer juridiska fragor av enklare beskaffenhet än i
a en oc a t et darfor 1 en rådhusrätt är naturhgare att räkna med
