Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 33
i Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)- inne på den tanken - icke innebär en total rättegångsreforni, utan en partiell sådan i det avseendet att den endast berör förfarandet, medan domstolsorganisationen i det stora hela, bortsett från nämndens insättande vid grövre brottmål, lämnas orubbad. Det kan inte dröja alltför länge, innan frågan om ett förstatligande av rådliusrätterna blir aktuell. Utskottet har emellertid 1 detta avseende hänvisat på att tidpunkten för upptagandet av den frågan borde bestämmas av när det ur kommunal synpunkt blir aktuellt att rubba på magistratens ställning i städerna.
Herr talman! De frågor, som jag nu har berört, ingå i det första kapitlet, som nu är under behandling. De övriga frågorna tror jag, liksom riåg-ra föregåend-e talare, bättre tagas upp vid de särskilda paragraferna, och jag skall här icke ingå på dem. Blott ett ord om en av reformens grundprinciper.
J ustitieministern började sitt anförande med att förklara sig vilja tillämpa principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, och han följde också det förbud, som stadgas i rättegångsbalken, mot att vid en muntlig förhandling uppläsa någon skrift, på ett mycket lysande sätt genom den inuntliga framställning han här presterade. Jag vill nu ha sagt, att den nya rättegångsbalken icke kräver en så fulländad framställningskonst av parter eller partsombud vid den muntliga huvudförhandlingen. Det har varit utskottets förhoppning, att domstolarnas ordförande icke skulle på något pedantiskt sätt komma att tillämpa den lagbestämmelse, som innehåller detta något kategoriska förbud mot att uppläsa skrifter. Det måste, såsom justitieministern själv påpekade här, vara tillåtet för parterna att begagna sig av anteckningar, som de ha gjort, stolpar till ledning för minnet, och även sammanhängande formuleringar av sina tankar. Domstolens ordförande får inte lov att göra byråkrati av lagens bestämmelser på detta område. Det viktigaste är att någon ny skrift ej ingives vid huvudförhandlingen.
Jag är säker på att våra domstolar också, när de komma till verket, skola visa sig i stånd att sätta den nya rättegångsbalken ut i livet efter dess anda, och det är med denna förhoppning, herr talman, jag ber att få yrka bifall till den föredragna första paragrafen.
Herr Siljeström: Herr talman! Det lagförslag, som nu föreligger till avgörande, torde vara det största, som riksdagen sedan tillkomsten av 1734 års lag haft att taga ställning till. Under olika etapper har också arbetet på detta väldiga lagverk pågått i över 100 år. I och med att genom denna lags antagande enligt lagens ingress förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall ha följande lydelse, har den sista. delen av 1734 års lag upphört att gälla. Vad som sedan återstår av vår gamla lagbok är endast spridd-a rester och vittrande ruiner. Men det kan icke med rätta sägas, att vår gamla rättegångsbalk, trots sin höga ålder, var en ruin. Den stolta byggnad, som här rests av 1734 års framsynta lagstiftare, var ännu med de förbättringar och moderniseringar, som skett under århundradens lopp, i fullt användbart skick. Jag kan därför icke helt ansluta mig till utskottets uttalande, att behovet av en rättegångsreforni framträder såsom trängande och att en genomgripande reform ar io hög grad påkallad. -J ag (är visserligen fullt medveten därom, att brister vidlada den nuvarande rättegangsordningen, men jag hyser och vågar aven uttala den uppfattningen, att dessa kunnat undanröjas och att på den nuvarande grunden kunnat skapas ett fullt- effektivt instrument för rättegangsforfarandet utan att helt omskapa den, gamla ordningen. Jag har här ïfelat framfora denna mina uppfattning som en enkel hyllningsgärd från en lantdomare av 1942 till 17.14 ars lagverk. Att jag trots vad jag nu sagt emeli ertid och utan tvekan kan ansluta mig till utskottets hemställan om antagan Första kammarens protokoll 191,2. Nr 22, 3
