34 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
lförslag till rättegångsbalk. (Forts.) de av det föreliggande förslaget, har sin grund däri, att jag efter den noggranna och omsorgsfulla prövning, -som förslaget underkastats inom utskottet, kommit till den uppfattningen, att den nya rättegångsbalken såväl till innehåll som form är ett verk av mästarhand och väl kan tåla en jämförelse med det yppersta som i lagstiftningsväg framkommit i vårt land.
Om jag sålunda utom på några mindre väsentliga punkter ansluter mig till utskottets förslag, vill jag i detta sammanhang icke underlåta att uttala mitt beklagande över att reformen icke erhållit en vidare omfattning och även tagit
sikte på domstolsorganisationen. Vad som nu sker är helt enkelt att man om skapar själva förfarandet från grunden och sedan inför man det nya förfarandet på en organisation, som är uppbyggd för-en annan rättegångsorflnixig. Detta är ett vanskligt företag, och det kan komma att medföra att reformens utförande i det praktiska livet möter svårigheter och misslyckanden, som endast kunna vara till. skada för reformens framgång och förtroendet till densamma. Särskilt komma dessa svårigheter att möta beträffande underdomstolarna på landet. Utskottet framhåller också att den nya ordningen otvivelaktigt nödvändiggör en ganska genomgripande förändring av arbetssättet särskilt vid häradsrätterna och att det kan ifrågasättas, om dessa med de arbetskrafter, som nu stå till häradshövdingarnas förfogande, i allo äro skickade att fullgöra de uppgifter, som komma att åläggas dem. Utskottet fortsätter också, att om det nya rättegångsförfarandet skall kunna genomföras, måste arbetskraft i tillräckligt antal och med tillräckliga kvalifikationer ställas till domstolarnas förfogande. När statsmakterna nu gå in för den vägen att lämna domstolsorganisationen orubbad, vill jag uttala den förhoppningen. att statsmakterna vid det fortsatta arbetet taga all hänsyn till och noga beakta den av mig nu åberopade delen av utskottets utlåtande. Enligt min uppfattning måste arbetssättet vid häradsrätterna undergå en genomgripande förändring, som i sin tur måste medföra att även den nuvarande praktiska juristutbildningen, framför allt den, som syftar till fostrande av blivande domare, väsentligen omlägges. Betydligt skärpta krav komma att ställas på domaren efter reformens genomförande, men även för alla de övriga, som skola spela med som aktörer i det nya rättegångsdramat, framför allt då advokaterna, komma nya och stora uppgifter att möta. Skall det hela särskilt i portgången gå lyckligt, måste man å ömse sidor om domarbordet mötas med förtroende och efter bästa förmåga hjälpas åt att komma tillrätta med svårigheterna. J ag kan lova att landets häradshövdingar, av vilka nog många ställt sig undrande och tveksamma inför reformen, villigt och lojalt skola fylla de ökade anspråk, som ställas på dem, och de skola var och en i sin stad arbeta för att reformens genomförande skall Visa sig vara till lycka för vårt land. En sak, som emellertid inger oss bekymmer, är frågan om nämndens ställning i det blivande förfarandet. För mig framstår häradsnämnden som en av grundstenarna i vår domstolsorganisation. Byggd på tusenårig tradition och omfattad av allmänt förtroende, utgör nämndemansinstitutionen en tillgång av oskattbart värde, som icke får förslösas eller förringas. Men för att nämnden alltjämt skall kunna fylla sin viktiga uppgift dels som förmedlare mellan den lagkunnige domaren och bygdens befolkning och dels såsom garant för domens ijverensstäinmelse med svensk och folklig rättsuppfattnilig är det nödvändigt, att nämnden rekryteras bland ortens kunnigaste och mest betrodda män eller kvinnor, bland dem befolkningen väl känner och har förtroende för och som å sin sida äro väl förtrogna med folk och seder inom olika trakter av domsagan. Som nämndemän måste man därför ha deni, som stå mitt uppe i dagens liv, som tänka dagens tankar, och icke sådana, som för länge sedan lämnat förvärvsarbetet och därmed kontakten med folk och bygd. Men med den nya
