36 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts)
Emellertid har striden icke stått så mycket därom, huruvida näm11d skall finnas i rådhusrätterna i vissa brottmål, utan meningarna ha brutit sig om sättet för nämndens anknytning till rådhusrätten. Enligt propositionen skall detta ske så, att nämnd i vissa grövre brottmål införes vid sidan av och jämte de tre juristerna, d. v. s. det vanliga juristkollegiet skall utökas med en sju- till niomannanämnd. Angående olämpligheten härav är jag fullt ense med utskottets majoritet. Härom säger utskottet: F örhållandena i städerna och på landsbygden kunna icke sägas vara. så olika att de, med utgångspunkt från att nämnd skall deltaga i brottmålsrättsskipningen, kunna motivera en olika
sammansättning av domstolarna. Det lär också svårligen kunna bestridas att
en organisation med ett juristkollegium jämte nämnd är ägnad att försvaga nämndens ställning och minska dess betydelse. .Nämndemännens möjligheter att göra sig gällande gentemot ett allmänhet enhälligt domarkollegium torde bliva mindre än i häradsrätterna. Aro de lagfarna ledamöterna icke ense, föreligga risker för att lekmännen skola inrikta sig på de spörsmål, beträffande vilka juristerna råkat i delo, och icke tillräckligt uppmärksamma andra, kanske viktigare frågor. Ett försvagande av nämndens betydelse i rådhus(riätterna kan med skäl befaras så småningom återverka även på häradsriämiren. »
Så långt utskottet; och detta är så riktigt som -det är sagt. Man skulle ytterligare kunna tillägga, att det icke heller blir så lätt att åstadkomma den nödvändiga kontakten mellan juristkollegiet och nämnden; risk föreligger att i domstolen komma att uppstå två avdelningar, som, i stället för att samarbeta och växa ut till ett organiskt helt, komma att flyta isär och under försöken att hävda sig själva komma att försvåra, ja kanske omöjliggöra domstolens arbete.
Nej, skall nu nämnden med i rådhusrätten, måste det ske sålunda, att endast en lagfaren domare deltager. Här möta emellertid avsevärda. svårigheter. I de större rådhusrätterna kommer, om man låter nämnden vara med i alla brottmålen utom bagatellmålen, det med hänsyn till målens antal att erfordras ett så våldsamt stort antal nämndemän, att ingen vågar reflektera på en sådan lösning, och i de mindre och medelstora rådhusrätterna kommer »arbete icke att stå till buds för tre jurister, som dock måste finnas för civilmålen, o-m man i brottmålen låter endast en jurist deltaga. Utskottsmajoriteten har ocks-å haft detta fullt klart för sig, och för att komma ur sitt dilemma har utskottet tillskapat för städerna en högst besynnerlig brottmålsdomstol: för bagatellmålen en lagfaren domare, för de medelsvåra målen tre lagfarna domare och för de svåra målen en lagfaren domare och sju till nio nämndemän. Frånsett det både sakligt och logiskt ogrundade i denna tredelning måste man säga att det för allmänheten kommer att i praktiken te sig högst egendomligt och oförklarligt. I de medelstora städerna, där man har ett visst antal brottmål varje vecka, men dock icke så stort, att m-an kan fördela målen på flera dagar, skulle alltså en brottmålssession taga sig ut på följande sätt. Först inträder en jurist och handlägger i ensamt majestät bagatellmålen, därpå inskrida ytterligare två jurister för att jämte den tredje, som fanns där förut, handlägga de medelsvåra brottmålen. Efter detta träda två av juristerna ut ur domsalen och in träda och trippa herrar och damer nämndemän för att jämte en kvarvarande jurist döma i de svåra målen. Det hela kommer för allmänheten att te sig som en högst lustig domaredans.
Inom utskottet ha framförts många olika förslag till frågans lösning, men inget har så att säga löst den gordiska knuten, och jag är övertygad om att utskottsmajoriteten själv är långt ifrån belåten med sitt förslag. Frågan är med andra ord ännu icke mogen för sin lösning, och i sådant fall skall man
