Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 37
lflörslag till rättegångsbalk. (Forte) heller icke handla, utan »avbida tiden. Känslotänkandet får icke taga överhand över förståndet. - - -
Jag yrkar därför avslag på förslaget om nämnd 1 rådliusrätt och bifall till den av mig vid 1 kap. 11 och 1? §§, 4 kap. 5 § och 6 kap. 3 § avgivna reservationen.
Herr Gärde: Herr talman! Jag skall börja mitt anförande med att framföra mitt tack till utskottets ordförande för det varma erkännande, som han givit processlagberedningen och dess ordförande. Det var av herr Schlyter såsom statsråd, som jag mottog det förordnande att vara ordförande i processlagberedningen, som jag efter bästa förstånd och samvete nu sökt att redovisa. Det är mig särskilt kärt, »att detta erkännande kommit ifrån min gamle vän herr Schlyter.
Jag ber också atti detta sammanhang få i kammarens protokoll inskriven min tacksamhet till mina medarbetare i processlagberedningen: professor Engströmer, justitierådet Santesson och sist men icke minst revision-ssekreterare Strandberg, utskottets sekreterare. Givetvis har detta arbete varit fyllt av vedermödor, och mången gång har man gripits av missmod och tvekan, om det skulle vara möjligt att överbrygga de stora åsiktsmotsättningar, som förelegat på detta område, men framför allt har man dock livats av tanken att kunna göra en insats till vår rättsordnings bästa. Det är den tanken och det hoppet, som ha uppehållit oss i vårt ofta svåra och tunga arbete.
När för 1931 års riksdag framlades proposition om grunderna för en blivande rättegångsreform, yttrades i departementschefens framställning följande: »En reform av ett lands rättegångsväsen är i allmänhet en omfattande och i hög grad invecklad fråga. Detta omdöme gäller ej minst det svenska rättegångsväsendet, som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske i högre grad än något annat lands, med undantag av Englands, är knutet vid folkets vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke kan undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reform icke bör genomföras med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger i öppen dag» Sedan fortsätter departeme-ntschefen: "Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda angivna ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet, som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma." Det är efter den principen, som 1931 års proposition utarbetades, och det är också den grundtanke, som följts i det följande lagstiftningsarbetet.
Granskar man närmare propositionen, som ju i allt väsentligt grundar sig på processlagberedningens förslag, så skall nian. också finna, att det är mångt och mycket av 1734 års rättegångsbalk, som återfinnes i den nya lagen. Man skulle kunna säga, att det är det gamla kärnvirket från denna rättegångsbalk, som i många punkter också bildar stommen i den nya rättegångsbalken.
Man har sagt, att den nya rättegångsbalken grundar sig på r.ättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Givetvis är detta så att säga abstraktioner, allmänna principer. Men klart är, att i vår tid kan ingen process genomföras enbart med muntlighet. Aven skriftligheten har naturligtvis ett mycket stort utrymme. När man talar om rättegångens muntlighet, avses den förhandling som skall ligga omedelbart till grund för domen. Denna förhandling måste givetvis, för att kunna leda till målet, föregås av en förberedelse, en förberedelse, där även skriftligheten måste komma till användning och i många fall till en mycket vidsträckt. användning. På samma-sätt är det givetvis ett missförstånd, om man tror att allt som förekommer vid huvudförhandlingen
