82 NI 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) mening med att utgå ifrån att det skall vara. ett absolut hinder att häkta en sådan person. Det andra är, att det i verkligheten icke föreligger en sådan absolut gräns vid adertonårsåldern. Det är känt för var och en som sysslat något med dessa ting, att graden av brottslighet, graden av förhärdelse icke har någon fix gräns vid 18 års ålder, utan att gränsen är flytande. Jag bara tar ett exempel: i det fall som herr Karl Johan Olsson förevisade i bild, var en av de i brottslighet mest framskridna under 18 år.
Jag tror därför, att det är ett väsentligt bättre lagbud, som departementschefen här har föreslagit, när han överlämnar prövning till rätten ,i stället för att enligt reservanterna prövningen skall vara beroende på en fixerad åldersgräns.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Schlyter: Herr talman! Jag har lyssnat mycket noga till herr Linnér för att få någon förklaring på varför man skall häkta en ung person, när man genom betryggande övervakning kan uppnå samma resultat som avsågs med häktningen. Varför fordras det inte för att man skall få lov att använda reseförbud i fråga om vuxna, att det skall kunna antagas. att den vuxne personen skulle taga allvarligt men av häktningen? Jag förstår inte att faran för allvarligt men kan spela någon som helst roll i detta fall, när det gäller ett straffprocessuellt tvångsmedel för att förhindra fara för flykt eller kollusion, om betryggande säkerhet kan vinnas genom ett ringare medel. Varför skall man då fordra, att det dessutom skall kunna antagas, att vederbörande skall lida allvarligt men av häktningen? Det är ju ingen mening med häktningen, ifall samma resultat kan uppnås genom det mindre ingripande medlet, och då herr Linnér talar om åldersgränsen 18 år, så måste man påpeka, att det naturligtvis inte behöver vara något hinder för att även de, som äro över 18 år, skola bli delaktiga av denna fördel. Tack vare justitieministerns ändring av denna paragraf i förhållande till lagrådsmajoritetens förslag komma de också i stor utsträckning att bli det. Jag har redan på förmiddagen i dag erkänt, att propositionen i detta avseende innebär en avsevärd förbättring. Men jag har mycket svårt att förstå, att man inte kan nöja sig med processuella synpunkter beträffande dem, som äro under 18 år. ^
Herr Linder: Det är klart, att 18 år är ingen fix gräns för, om man begår brott eller inte begår brott. Men man skall väl inte häkta barn; det är ju orimligt. Vi ha väl alla själva en gång varit unga, och vi veta, hur lätt vi i vår ungdom kunde begå ett fel, som kanske tangerade strafflagen. Har det inte varit bäst i alla fall, att vi kommo undan? Om det nu är så, att en ung människa händelsevis har begått ett brott och man kan slippa ifråniatt häkta honom, är inte det då det bästa? Är inte en adertonåring alltför känslig för att sättas i ett fängelse med fångknektar, celler o. s. v. och bli behandlad som en vanlig brottsling? Bör inte samhället ändå dröja en stund inför denna ungdomsålder och hejda sig i sitt straffuppsåt och undersöka, om det inte finns möjlighet att förvara den unge på annat sätt?
Jag kan inte finna, att det finns någon skälig anledning att här gå strängt fram. .Visst kan en adertonåring ibland vara en lymmel, men han kan bli en bättre människa med tiden. Blir han bättre därför att han blir häktad och hårt behandlad? Det tror jag ingalunda. Jag förmenar, att samhället har en viss förpliktelse emot ungdomen. Det är inte säkert, att man förbättrar de unga med straff och celler o. s. v., utan det är bättre att man tar varsamt hand om dem, så får man se vad det kan bli av dem. Varför inför samhället ungdomsfängelser, skyddsuppfostran och allt sådant där, om det inte vill ta
