Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 89
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) 36 kap. 13 §.
Denna paragraf hade följande lydelse: (i Kungl. Magïts förslag: ) (i utskottets förslag:)
Ed eller försäkran må ej avlåggas av
1. den som är under femton år;
2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller försäkran; eller
3. den som dömts för mened eller 3. den som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott. štår under allmänt åtal för sådant
rott.
Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade närstående, som avses i 3 §.
Reservation hade anförts av herr Mosessori, vilken med instämmande av herrar Schlyter, Branting, Alfred Andersson, Anderberg, Lindqvist, Olsson i Mellerud, lsacsson, Mårtensson och Berg dels ansett, att utskottets yttrande vid förevarande paragraf bort lyda så, som i reservationen angivits, dels ock yrkat, att paragrafen skulle erhålla följande avfattning:
Ed eller försäkran - - - (lika med Kungl. Maj:ts förslag) - - - försäkran; eller
3. den som står under allmänt åtal för mened.
Ej heller - - - (lika med Kungl. Maj:ts förslag) - - - avses i 3 §.
Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herrar Mosesson och Schlyter samt mig m. fl. anförda reservationen, vilken innebär att ur tredje momentet måtte uteslutas de ord, vilka förbjuda den, som blivit dömd för mened, att vittna i mål.
Reservanten herr Mosesson har framhållit, att det måste synas oskäligt att en människa, som en gång under sitt liv har fått denna straffdom över sig, sedan under sin återstående livstid skall vara diskvalificerad såsom vittne. Man måste erkänna, att denna påföljd bra mycket påminner om den gamla, numera avskaffade bestämmelsen om förlust för alltid av medborgerligt förtroende.
Till denna synpunkt kommer att man numera, i och med den nya rättegångsreformen, har accepterat den fria bevisprövningens princip. En av anledningarna till att den, som en gång blivit dömd för mened, icke ansetts böra höras såsom vittne, har varit, att man icke skulle kunna ha tilltro till en sådan person. Den nya rättegångsordningen har ju överhuvud taget avskaffat de gamla vittnesjäven och lagt i domstolens hand att pröva ett vittnes trovärdighet, oavsett i vilket förhållande vittnet kunde antas stå till part eller till saken. På. samina sätt förmenar jag, att domstolen även bör äga full frihet att såsom vittne 1 ett mal höra en person, vilken en gång har blivit dömd för mened, oavsett denna omständighet. Domstolen bör icke undandragas den möjlighet till upplysnmgar i saken, som en sådan person kan lämna, och han bör i sin tur tala under sa-mma ansvar som de personer, vilka i övrigt höras såsom vittnen i målet. Det förefaller mig rätt egendomligt med en sådan ordning, att om flera personer kunna lämna upplysningar 1 ett mål och om bland dem finnes någon, som forut har varit dömd enligt 13 kap. strafflagen, denna person liksom skall intaga en privilegierad ställning »och kunna lämna sina upplysningar i målet utan att riskera ansvar för falska uppgifter.
Med dessa korta ord vill jag alltså yrka bifall till den av herr Mosesson m. fl. anförda reservationen. -
