Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 91
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) det finns någon anledning att göra ett undantag för den som har begått mened. Såsom redan herr Engberg har framhållit, får man väl anta, att den som har dömts för mened en gång bör ha blivit bränd så pass, att han inte begår mened en gång till. Ur den synpunkten sett skulle det inte finnas anledning att undantaga honom från möjligheten att bli hörd som vittne även på ed. Och den, som står under åtal för sådant brott och således inte ännu har blivit fälld, är inte brottsling i lagens mening. Han är alltså inte i den situationen, att han kan anses diskvalificerad att höras på ed såsom vittne vid en domstol.
Jag har därför kommit till den slutsatsen, att den bästa är den ståndpunkt, som herr Gärde enligt vad han nyss försäkrade från början hade ansett vara den riktiga, fastän han inte i utskottet vunnit gehör för den. Jag tycker-att den är så förnuftig, att den bör komma till uttryck i kammaren.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på såväl utskottets förslag på denna punkt som på reservationen. -
Herr Gärdø: Herr talman! Jag skall be att få förena mig med herr Åkerberg i hans yrkande.
Herr Linnér: Herr talman! Herr Åkerberg talade om att utskottets förslag skulle strida mot den fria bevisprövningens princip. Det förhåller sig inte alls på det sättet. Enligt förslaget kan en menedare höras, men han kan inte höras på ed eller försäkran, och sedan har rätten möjlighet att pröva sanningsvärdet av hans utsaga. Rätten finner kanske då, att den har lika stort värde som en utsaga av ett vittne som hörts på ed. Därmed faller också efter min uppfattning herr Engbergs anmärkning. Om rätten har sig bekant, att förhållandet är sådant, som herr Engberg beskrev beträffande en person som höres inför rätten, har rätten fullkomlig frihet och skyldighet att tillerkänna denne persons utsaga fullt bevisvärde till skillnad mot vad som nu gäller. Därigenom kvarstår ingenting annat än den skillnaden, att en menedare icke får bekräfta sin utsaga med ed eller försäkran och därigenom inte heller blir underkastad straffansvar.
Jag skulle också vilja fråga: tycker ändå inte herr Engberg och de, som förena sig med honom, att det är en ganska orimlig konsekvens att i enlighet med reservationen icke låta den, som står under åtal för mened och som kanske blir frikänd, vilket man på detta stadium inte vet något om, avlägga ed, men att däremot låta den, som är dömd för mened och således verkligen har visat ringaktning för edens innebörd, trots detta avlägga ed? - För min del skulle jag haft benägenhet att gå på den linjen att införa ett slags preskription av en menedares uteslutning. Emellertid tror jag inte att det låter sig göra att i detta sammanhang införa en sådan bestämmelse, utan det måste ske i samband med den revision, som nu pågår av strafflagens 13 kap. Därför tror jag att man för närvarande inte har något annat att göra beträffande den-förevarande 13 § än att hålla sig till utskottets förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.
Herr Schlyter: Herr talman! Jag har i utskottet talat för den mening, som framförts av herr andre vice talmannen och till vilken nu även herr Gärde har anslutit sig. Jag ansåg, att hela detta moment borde utgå. Jag betraktar det som en ren anakronism, och det är alldeles oförklarligt, att det kunnat slinka med i förslaget till ny rättegångsbalk.
Yi ha här i riksdagen för en del år sedan helt och hållet tagit bort den påföljd, som ersatte påföljden förlust av medborgerligt förtroende och som ådömdes för några år framåt på bestämd tid, och för vilken alltså gällde en preskrip
