14 Nr 16. Onsdagen den 29 april 1942.
Ang. ordningen för utseende av suppleant för landstingsman. (Fortal inanräkningar äga rum var gång en suppleant behövs. Då kunna vi icke vid iett åiastigt förfall inkalla någon ersättare för en landstingsman som fått förnn er.
Man kan sålunda icke kopiera ordningen vid fullmäktigevalen. Det går så mycket mindre som det tvärtom finns ett ganska starkt intresse på sina håll för att införa den vid landstingen gällande ordningen med suppleanter, som kunna inträda vid tillfälliga förfall såväl som vid avgång, även vid stadsfullmäktige- och kommunalfullmäktigevalen.
Å andra sidan ha emellertid motionärerna i sin argumentation alldeles obestridligen rätt. Lagstiftaren måste förnuftigtvis ordna det på det viset att det skall finnas folk att besätta en plats som blivit ledig i landstinget. Det är tokigt att man skall vara bunden vid ett på förhand bestämt antal suppleanter och icke sedan kunna gå vidare. För att tillgodose det önskemålet skulle man kunna tänka sig att gå den vågen, att man bibehölle den nuvarande ordningen med landstingssuppleanter men öppnade en möjlighet att, sedan hela antalet suppleanter blivit förbrukat, verkställa en ny röstsammanräkning och på det viset få platsen besatt. Det är emellertid en vansklig sak att göra, och det ha vi reservanter i konstitutionsutskottet icke vågat föreslå. Vi ha däremot fört på tal tanken att i stället öka det antal suppleanter som utses för varje landstingsman.
Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet på att för bestämmandet av antalet suppleanter ha vi en högst besynnerlig och meningslös Ordning. Den ordningen innebär nämligen, att om ett parti i en valkrets - jag bortser från fall då det förekommer karteller - har tre representanter, utses för var och en av dessa representanter tre suppleanter. Har partiet därem-ot endast fått besätta två platser, utses för var och en av de två ordinarie representanterna endast två suppleanter. Man kan förklara denna ordning med historiska skäl, men frågar man efter de grunder, som nu skola bära upp den, kan man inte finna någon annan grund än Skriftens ord, att den som mycket har, åt honom skall mycket varda givet, och den som intet har, från honom skall tagas även det han har. Detta är en påtaglig orättvisa mot små partier. I första hand vill jag sålunda vädja till de ledamöter av kammaren, som tillhöra partier, som inte äro vana att få mer än en eller två representanter i en valkrets. Det är uppenbart, att det främst är de som missgynnas. Men jag tillåter mig att också framställa en vördsam vädjan till representanter för ett starkare parti, som är vant vid litet andra siffror men som i alla fall i en eller annan valkretskan befinna sig i den olyckliga ställningen att endast ha en eller två representanter - missförhållandet kan sålunda även röra ett större parti.
Nu svaras det att man inte har några praktiska erfarenheter av dessa olägenheter. Svaret på detta blir i första hand en hänvisning till Örebrofallet, men för det andra måste en viktig omständighet strykas under. Jag tycker att vi inte ha rätt att glömma bort, att det nu gäller en ordning för ett landstingsmannaval, som skall äga giltighet från 1943 till 1946. Ingen människa vct vad. som kommer att hända under den tiden. Men så mycket veta vi, att vi under nuvarande förhållanden måste räkna med att människor kunna drabbas av mångahaxida olycksöden, som vi förut under lugnare tider inte räknat med. Då för tiden fingo vi räkna. med att folk sjuknade och dog och att folk flyttade bort från orten. Det få vi fortfarande räkna med, men nu ha vi dessutom att räkna med att landstingssuppleanter kunna bli inkallade till militärtjänstgöring, att riket råkar i krig och suppleanterna äro i fält, att de stupa eller råka ut för allehanda andra olycksöden, som kriget kan föra med sig.
Ur dessa synpunkter har denna lilla fråga. verkligen sin betydelse. Det är klart, att man inte löser den genom att öka antalet suppleanter från två till
