Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 103
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) domare. Jag har sett den ur domstolens, ur rättsskipningenssynpunkt. Jag menade, att domaren intar en ställning, som ger större garantier för ett slutligt riktigt objektivt avgörande av målet, om han inte engagerar sig för mycket i vittnesförhören.
Jag har hört ett mycket stort antal vittnesförhör i många olika länder. Då har jag stått på allmänhetens sida och gjort mina reflexioner över det sätt varpå förhöret letts. Jag har därvid utan undantag känt mig tilltalad av en sådan förhörsledning, vid vilken domaren har hållit sig i bakgrunden. Man har fått större förtroende för domstolen. Man har fått en känsla av att domaren verkligen hinner överväga vad som förekommer, när han inte själv blandar sig så mycket i förhandlingen.
Herr Karl Johan Olsson säger, att han med all sympati för reservanternas ståndpunkt dock har stannat för utskottets linje, emedan han förmenar, att parterna inte äro jämställda med varandra om den ena parten är företrädd av advokat och den andra icke. Det skulle då inte kunna bli något tillfredsställande vittnesförhör. Jag vill gentemot detta endast säga, att det inte står i den paragraf, som herr Linnér föreslagit, att i dylika fall domaren skall låta parterna leda förhöret. Har den ena parten en övervikt på grund av att han är företrädd av en advokat, medan den andra parten för sin talan själv, skall domaren kunna biträda den part, som är utan advokat, med vittnesförhöret för att på så sätt komplettera den ojämnhet, som uppstår genom att han låter den närvarande advokaten förhöra vittnet å sin parts vägnar. Om domaren icke anser sig kunna på nu angivet sätt helt tillvarataga den ensamma partens intressen och sålunda inte anser förutsättningar för en jämvikt vara för handen, bör han enligt min mening anse hinder föreligga att överlåta vittnesförhöret åt advokaten. Då bör domaren redan från början själv ta ledningen av förhöret.
Utskottets förslag innebär inte någon garanti emot en dylik ojämnhet. Utskottets förslag uppställer inga villkor för att domaren skall ha lov att överlämna vittnesförhöret åt parterna. Enligt utskottets förslag, till vilket herr Karl Johan Olsson tillstyrkt bifall, kan domaren i denna situation enligt utskottets förslag, liksom enligt herr Linnérs förslag, låta advokaten leda förhöret. I det avseendet föreligger således ingen skillnad mellan de båda förslagen.
Naturligtvis delar jag den mening, som framförts av herr Nilsson, att domaren städse skall stå på sin vakt och tillse att icke någon orätt vederfares någon. Med den starka benägenhet, som domstolarna ha att stanna vid den gamla ordningen, tror jag emellertid, att de, även om enligt lagen vittnesförhöret principalt skall ledas av parterna, komma att tillse att de vid behov leda detta själva.
Herr statsrådet Westman: Herr talman! Utskottets ärade ordförande varnade för att domaren skulle få engagera sig för mycket i vittnesförhöret. Undeii! sådana omständigheter kunde det misstänkas, att han inte var riktigt opartis
Vii emellertid sedan gammalt haft denna metod i vårt land. Vårt folk är vant vid att domaren genom att leda vittnesförhöret försöker att på ett objekti-vt sätt få fram Jag vet inte att denna metod har misslyckats i vart land. Jag vet mte att domarna här ha blivit för att vid ledningen av vifimesförhören förlora sin objekfivitet. Det är naturligtvis ytterst svårt för domaren, när parterna -komma- inför rätta, att på förhand veta huruvida hos-bada parterna fmnas tillrâekhgaförutsättnmgarför att de skola kunna anfortros vittnesförhör. Ihmaren maste därvidlag iakttaga stor försiktig
