Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/664

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

104 Nr 22. - onsdagen den 10 juni 1942 e. m,

Förslag tëll rätiegyåtrz-gsbalk. (Forts) het. Har domaren, som reservanterna föreslå, släppt parterna lösa och anförtrott åt dem att leda vittnesförhöret, är det naturligtvis ännu mycket svårare för honom att avbryta parterna och återtaga ledningen av förhöret. Det är klart, att han gör detta ytterst ogärna. ,

Jag tror att utskottets metod kommer att leda till att förhandlingarna inför rätta komma att ske på ett sådant sätt, att allmänheten får det intrycket, att sanningen kommer i dagen vid förhandlingarna inför rätten och att det inte öppnas något tillfälle för den ena parten att göra sin överlägsenhet i socialt eller intellektuellt avseende gällande på den andra partens bekostnad.

Vi måste taga hänsyn till vårt folks lynne och till vårt folks vana eller

ovana vid offentligt framträdande. Vi kunna inte utan vidare tillämpa de er-i

farenheter, som man kan få från utländska studieresor, på ordnandet av denna fråga i vårt land.

Herr Branting yttrade, att han ofta upplevat, att en domare, som inte alls varit insatt i målet, lett vittnesförhandlingarna på ett otillfredsställande sätt. Herr Branting var övertygad om att parterna skulle ha gjort det bättre, naturligtvis under förutsättning att de voro företrädda av skickliga advokater. Nu kommer emellertid domaren att enligt den nya rättegångsordningeii-på ett helt annat sätt vara insatt i målet än vad han förut har varit. Målet kommer nu före i huvudförhandlingen efter en förberedande förhandling, då domaren har haft tillfälle, att studera målet. Nu kommer således den anmärkningen att bortfalla, som man ofta har gjort, att domarna inte haft reda på målet, att de vid ett tillfälle ha hört ett vittne och vid ett annat tillfälle ett annat vittne och att saken inte blir tillräckligt utredd enär domaren inte fått tillfälle att skarpt ställa vittnesutsagorna mot varandra.

Herr Linnér yttrade, att det skulle bli så mycket lättare för domaren att bilda sig en uppfattning om sanningen i parternas uppgifter, om parterna skötte vittnesförhandlingarna, än om domaren själv gjorde det. Jag är inte alldeles säker på det, ty om domaren har ledningen, kan han ju själv formulera problemen. Han kan se till att han får exakta svar just på de frågor, som han anser vara verkligt relevanta för-målet. Det kan ju rent av vara en mindre ansträngande andlig sysse sättning för honom än att med ledning av de frågor parterna ha uppställt försöka att lägga ihop det pussel, som skall innehålla lösningen av problemet. -

Jag ser det problem som vi nu diskutera, frågan om ledningen av vittnesförhöret, i främsta rummet som en fråga av kolossalt intresse för den stora rättssökande allmänheten. Jag är övertygad om att det kommer att väcka mycken oro ibland den svenska allmänheten, om man får veta, att man, när man går inför domstolen, skall vara beredd att inte bara själv klart och tydligt utveckla sina fakta och sina synpunkter utan även vara beredd att ta hand om vittnesförhöret. i

Herr Linder: Herr talman! Jag har egentligen blivit förekommen dels av vad herr Bernhard Nilsson här i afton sagt och dels av vad herr justitieministern anfört. Jag kan helt och hållet instämma med dem. -

Den erfarenhet, jag har från min verksamhet, ger vid handen, att vittnena i allmänhet äro betydligt tafatta. De ha svårt för att yttra sig. De bli lätt förvirrade, och endast den omständigheten, att man talar lugnt och sansat med dem gör, att man så småningom kan. få reda på vad saken gäller. Jêlg ljtot, att vittnena, om de skola ställas i ett korsdrag mellan ett par advokater, komma att veta varken ut eller in till slut, ty advokaternas verksamhet gar ju 1 själva

verket ut på att få vittnena att tala till förmån för den part, vederbörande

advokat företräder. Allt tal om att endast sanningen skall sägas o. s. v. är ju